Om det inte var uppenbart innan att Donald Trump skulle vinna det amerikanska presidentvalet i november blev mordförsöket på honom, och hans agerande direkt efteråt, definitivt det som fällde avgörandet.

Visst, Demokraterna har inte ens haft sitt formella nomineringskonvent än, och valet är fyra månader bort. Men ingenting tyder på att Joe Biden kommer kunna vända det underläge han försatt sig i. Han gjorde ånyo en slät figur i ännu en intervju häromkvällen, där han bland annat gick till angrepp mot medierna och var påtagligt irriterad över de kritiska frågorna. Biden själv verkar vara den enda som inte tar in situationens allvar.

Vi kan således utgå från att nästa president heter Donald Trump. Många funderar nu på om hans nära döden-upplevelse i Pennsylvania kommer ge oss en mer ödmjuk Trump. Hans första publika framträdande på RNC i Milwaukee efter mordförsöket fick somliga att dra den minst sagt förhastade slutsatsen. Trumps motståndare hoppas att det är en sorts Trump light-regim som väntar. Men valet av James David Vance som vicepresidentkandidat visar att dessa personer ägnar sig åt önsketänkande.

Vance är hälften så gammal som Trump men verkar dubbelt så auktoritär, i synnerhet i Ukrainafrågan. Det finns således hundra skäl för både Ukraina och Europa att på allvar förbereda sig för ett regeringsskifte i Vita huset och de konsekvenser detta kommer få. Enligt Financial Times och tyska Bild hävdar Ungerns Viktor Orbán att Trump kommer kräva fredsförhandlingar mellan Ryssland och Ukraina, något Orbán ska ha fått veta vid sitt senaste möte med den expresidenten.

I praktiken betyder detta att Ukraina har året ut på sig att försöka åstadkomma något på slagfältet och, framför allt, säkra mer stöd från vår sida av Atlanten. Såväl Storbritannien som Italien, Frankrike, Sverige, Tyskland och en rad andra länder har bidragit med en hel del på sistone. Men det är i det stora hela begränsade bidrag i ett oerhört resursslukande krig.

En Trump-Vance-administration kommer bli en prövning för Europa. Det är inte längre säkert hur det amerikanska stödet till Europas säkerhet kommer se ut. Bäst är att utgå från att vi nu får klara oss på egen hand.

När fred betyder ”fred”.

Detta är emellertid också en möjlighet. Alltför länge har Europa förlitat sig på USA för sin säkerhet och åkt snålskjuts via ett underfinansierat Nato där USA bidragit med en orimligt stor andel. Om inte Trump hade väckt denna fråga inför presidentvalet 2016 hade ingenting hänt.

Det krävdes ett krig i Europa för EU-ledarna skulle inse det ohållbara i situationen och det akuta behovet av en kraftig europeisk upprustning för att tackla säkerhetshotet från Ryssland men också andra hot. Det är trots allt vi, inte USA, som är primärt hotat av Kreml. Det är därför rimligt att vi betalar för vår egen säkerhet.

Är det då inte jättebra om Trump kan mäkla fred i Ukraina? Jo, om det nu var sant på riktigt. Men en fredsuppgörelse med Putin är som vi många gånger sett prov på inte värd papperet den är skriven på. Signalerna från Putin är att Ryssland vill ha de fyra annekterade oblasterna, trots att han inte ens lyckats erövra dem efter två och ett halvt års krig (totalt över tio år). Därtill vill diktatorn ha veto över Ukrainas framtida säkerhetspolitik.

Detta är de formella startblocken för förhandlingar. Därutöver vet vi inte vad ryssarna kan tänkas hitta på. Någon genuin rysk vilja att uppnå en varaktig fred syns inte till. Dimitrij Medvedev, vice ordförande i Rysslands säkerhetsråd, skriver ofta aggressiva inlägg på Telegram som får Putin att se återhållsam och moderat ut. I ett sådant inlägg hävdade han nyligen att en fredsuppgörelse med Ukraina inte kommer innebära ett slut på konflikten:

”Even after signing the papers and accepting defeat, the remaining part of the radicals, after regrouping their forces, will sooner or later return to power, inspired by the Western enemies of Russia. And then it will be time to finally crush the reptile. Drive a long steel nail into the lid of the coffin. To destroy the remnants of his bloody legacy and return the remaining lands to the bosom of the Russian land.”

Självfallet måste detta krig sluta i något slags uppgörelse. Ryssland har visat att det saknar kapacitet att vinna militärt, Ukraina att det ej har förmåga att kasta ut inkräktaren. Att den ryska flottan uppges ha lämnat Krym är uppmuntrande, men det ger inte Ukraina kontroll över halvön. Drönarkriget gör att ingen sida kan så mycket som släppa väder utan att den andre ser det, vilket gör traditionell militär strategi föga gångbar.

Vi ser två sidor med ömsesidig misstro där ingen litar på den andre ett dugg och där ingångsvärdena är så motstridiga att det är svårt att se var en förhandling ens ska börja. Ändå är det oundvikligen så att något slags uppgörelse måste komma till stånd. Risken för en frusen konflikt är väldigt uppenbar. Närmast oundviklig. Men, som vi ofta upprepat, är det inte dags för förhandlingar än. Inte än.

Med ett till synes oundvikligt skifte i Vita huset kan välja att se de positiva sidorna av en ny Trump-administration, för sådana finns självfallet. Men Ukraina, Europa och resten av världen behöver också vara redo för baksidorna och, inte minst, det oväntade.