Den teknologiska utvecklingen är både kittlande, oroväckande och stundom en smula irriterande. Låt oss spåna lite in i framtiden och se vad AI och annan utveckling kan tänkas göra med politiken och det politiska samtalet. Står vi inför en stor förändring eller har det egentligen alltid varit så här?

Sedan en tid tillbaka har det funnits en känsla av att vi lever i ett slags postfaktisk era. Ingenting är sant, ingenting är falskt, allt är möjligt. Var och en kan sitta med sin sanning i den egna filterbubblan. Precis som vi numera har rätt att identifiera oss som vad som helst kan vi bestämma vad som är sant just för oss. Detta är en knepig startpunkt för en diskussion. Ty om vi inte ens kan enas om att jorden är rund, hur kan vi lära mer om den?

Efter den ryska attacken mot det stora barnsjukhuset Ochmatdyt i Kyiv förväntade jag mig att se svenska putinister förvränga och ljuga om det som hade inträffat. Givetvis med målet att flytta skulden för dådet till Ukraina och Zelenskyj. Och mycket riktigt. Det dröjde inte många timmar innan dessa individer hade sin förklaring klar. Med hänvisning till ryska medier, förstås, hävdades på obskyra bloggar och andra forum att det var ”belagt” att attacken genomförts antingen med Patriot eller norska NASAMS, alltså västerländska luftförsvarssystem. Det krävs endast begränsad kunskap för att se det orimliga i dessa påståenden, men det spelar ingen roll. Vi lever i en postfaktisk värld nu. Allt är sant, inget är sant, och jag bestämmer vad som är sanning för mig.

Aversionen mot medströmsmedierna, det som på denna plats brukar kallas det mediala etablissemanget, får somliga att fullständigt hoppa i galen tunna. De försvarar inte brott mot mänskligheten, nota bene. De förringar dem, förtiger dem eller lägger ansvaret på någon annan.

Är då detta något nytt? Nej, och jag kan ge ett exempel på varför. När jag för många herrans år sedan skrev uppsats om den svenska nazismen med syfte att jämföra dess verksamhet i dag med den i dess glansdagar på 30- och 40-talen, gick jag igenom den svenska nazistpressen på Riksarkivet. Jag läste bland annat Stormfacklan, som var ungdomsförbundet Nordisk ungdoms organ, och det var en spännande tidsresa eftersom det var ett slags dagstidning som täckte allt från storpolitik till triviala nyheter. Tidningen var föga förvånande mycket antisemitisk.

De svenska nazisterna förringade konsekvent övergreppen mot tyska judar. De hade svårt att förhålla sig till att tyskarna ockuperade våra broderfolk i Norge och Danmark, men nöjde sig med att kalla detta för att länderna sattes ”under tyskt beskydd”. De skyddades således mot bland annat Storbritannien, var argumentet.

När kriget mot Sovjetunionen sedan rullade igång var entusiasmen stor, detta var ett frihetskrig mot bolsjevismen och judendomen, men så snart uppgifterna om massmord börjades spridas i pressen blev nazisterna defensiva igen. De kunde förstås inte öppet försvara massmord på kvinnor och barn utan valde att klassa det hela för allierades propagandalögner. Temat, som jag minns det, var att förringa och förneka, och när bombkampanjen mot Tyskland ökade blev det också möjligt att börja med klassisk whataboutism.

Jag nämner detta för att åskådliggöra att det de svenska och utländska putinisterna ägnar sig åt inte är något unikt för vår tid. Det finns även en grad av konspirationsteoretiskt tänkande i deras resonemang (USA och ”globalisterna” ligger alltid bakom allt!).

Skillnaden är att det för gemene man har blivit allt svårare att avgöra vad som är sanning och lögn. Var och en får välja vem de vill lita på, och detta löses oftast enkelt med algoritmer och våra sedan länge uppblåsta filterbubblor.

Här kommer allt från deepfakes till AI in i ekvationen. Hur kommer våra barn och barnbarn kunna avgöra vad som är sant och falskt om allt ser ungefär lika trovärdigt ut? Aldrig har det varit så viktigt med källkritik som nu, men frågan är om det räcker när sociala medier fungerar som de gör. Det återstår att se hur motståndskraftig mot lögner och AI-genererade ”nyheter” framtida generationer blir. En rimlig bedömning är att medströmsmedierna kommer fortsätta tappa i inflytande, men vad som ersätter dem står skrivet i stjärnorna.

Visserligen har vi alltid haft problem med agendadriven journalistik där medarbetare agerar mer som aktivister än journalister. Men detta har varit tämligen enkelt att genomskåda. Det putinisterna gör när de sprider sådant som ryska statliga propagandakanaler pumpar ur sig i syfte att skada en fiende, i detta fall Ukraina och västvärlden, är mer lömskt. Det torde vara tämligen enkelt att genomskåda eftersom det länkas till ryska propagandister, men uppenbarligen faller många för det.

Internet innebar en välbehövlig demokratisering av journalistiken. Ingen, förutom de stora mediehusen och deras medarbetare, vill ha dåtiden tillbaka när allt reglerades av ett fåtal aktörer. Men i vårt moderna medieklimat där alla kan ha en röst är det viktigt att komma ihåg att alla åsikter och påståenden inte är lika mycket värda.

Allt som sägs är inte sant, vettigt eller värt att uppmärksamma. Det finns sanning och lögn, men många lär inte begripa detta förrän vi fullständigt tappat koncepten och på allvar hamnat i en postfaktisk verklighet där alla har sin egen sanning och där det politiska samtalet sedan länge brutit samman.