Värmen till trots är Almedalen inte särskilt hett i år. Det är halvtid i mandatperioden vilket gör att ingenting står på spel. Detta påverkar både journalisternas och partiernas engagemang och givetvis även intresset från allmänheten.

Det är därför inte överraskande att det varit tunnsått på nyheter i år. Ulf Kristersson pratade löfvenskt om ”kräv din rätt och gör din plikt”, att ställa krav på barn och bekämpa gängen. Det var en påtagligt nöjd Kristersson som tog emot artiga applåder från sina partivänner.

Problemen är många, men M-ledaren har ändå vissa skäl att vara lite nöjd. Inflationsbekämpningen har gett resultat och nu väntar alla på att räntesänkningarna ska rulla på. Det värsta tycks vara bakom oss. Förtroendet för regeringen tog ett rejält skutt uppåt i juni. Valet 2026 är på intet vis kört, och en vändning i ekonomin kommer verka till regeringens fördel. Med brasklapp för oförutsedda händelser kommer nästa val avgöras av resultatet av brottsbekämpningen.

Magdalena Andersson talade visioner. Hennes problem är trovärdigheten. Hennes parti styrde Sverige 1994-2006. Detta var en tid när många av dagens problem började märkas och växa till sig, men Socialdemokraterna viftade bort dem. Andersson var sedan finansminister i sju år från 2014 och framåt innan hon axlade statsministerrollen i ett år.

Magdalena Andersson tycker att ”den svenska flaggan ska flaggan ska vaja på varje torg i hela Sverige”. Varför? Jo, den är ”en symbol för att de samhällsproblem vi har i dag inte kan lösas med skattesänkningar, privatiseringar och liberalisering”. Jaha…? Och bilen går bra?

Det var Stefan Löfven som började bära svenska flaggan på kavajslaget. Sådant hade varit otänkbart under Mona Sahlins tid vid makten. Numera försitter Magdalena Andersson inget tillfälle att berätta hur mycket hon älskar landet, hur viktigt det är att Sverige förblir som Sverige och nu också hur viktigt det är att den svenska fanan vajar stolt på varje torg landet runt. Detta är dock endast retorik, bara populism. Almedalstalet bjöd nämligen inte på några konkreta lösningar.

Mest fascinerande är nog ändå Centerpartiet. Muharrem Demirok pratade integration genom jobb, jobb, jobb. Enligt Demirok vet vi i Sverige precis hur vi ska lösa integrationen. Så det är bara att sätta igång. Om C-ledarens påstående vore sant, går det onekligen att fråga sig varför vi inte har löst den hittills.

Centerpartiet har verkligen inte saknat inflytande. Först satt de i två alliansregeringar i åtta år, där C bland annat drev igenom sänkta arbetsgivaravgifter och RUT- och ROT-avdrag, allt med övertygelsen att jobben skulle fixa integrationen.

Från 2019 och framåt hade Demiroks parti inflytande över den S-ledda regeringen genom Januariavtalet och fick igenom en slakt av Arbetsförmedlingen och införandet av ett hårt kritiserat privatiserat matchningssystem. I dag kan du fråga i stort sett vem som helst som försöker samarbeta med Arbetsförmedlingen hur det fungerar. Det är fullkomligt kaos.

Det dystra med Centerpartiets förslag är att de redan har prövats – och misslyckats. De sänkta arbetsgivaravgifterna för unga fick ingen effekt. Nystartsjobb, instegsjobb, you name it. Allt har prövats, men det går inte att tejpa ett trasigt system hur länge som helst. Nu vill C tvinga personer som inte haft sysselsättning på tre år att delta i ett ”nystartsår” med studier och praktik för ”snabbt komma in på arbetsmarknaden”. Snabbt, sa Bull. Nya ord, samma innehåll.

Problemet med Centerpartiets syn på integration är att den inte har utvecklats ett endaste dugg sedan 2006. De vägrar inse att integration handlar om så mycket mer än bara jobb. Det handlar om att förstå, och acceptera, det nya landets lagar och värderingssystem. Det handlar om att den som invandrar behöver anpassa sig och lämna klanen och hedern bakom sig. Detta är inget som sker på en kafferast på det nya jobbet. Det tar generationer, och frågan är om vi har den tiden.

Både statsministern Kristersson och oppositionsledaren Andersson pratar påtagligt mycket om dåtidens Sverige, om allt som uppnåtts. Syftet är att visa hur långt vi har kommit som land och vad vi kan vara stolta över. Men det blir mest bara en påminnelse om hur mycket deras partier har hunnit förstöra av det som våra förfäder åstadkom.