Hets mot folkgrupp-lagstiftningen tillkom ursprungligen 1948 och fick sin nuvarande utformning 40 år senare. Sedan dess har lagen justerats vid ett flertal tillfällen (se denna Brå-rapport för mer historik). Nu ska den skärpas ytterligare.

Den 1 juli träder en skärpning av HMF-lagen i kraft. Skärpningen innebär att bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken förtydligas och tillämpningsområdet utvidgas genom att förnekelse av Förintelsen uttryckligen kriminaliseras. Men det innebär mer än så.

Låt oss ta en titt vilket tillägg lagstiftaren gör:

Som tryckfrihetsbrott anses också hets mot folkgrupp som innebär att någon förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt ett avgörande som har meddelats av en svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft, om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en sådan grupp eller enskild som avses i första stycket.

Den av mig fetade delen i ovanstående stycke är det mest intressanta tillägget till lagen. Här finns ett helt minfält av potentiella snedsteg att se upp för. Om vi läser den fetstilade delen rakt av kan man lätt tro att det skulle räcka att påstå att det inte var Rysslands som invaderade Ukraina (förneka) eller hävda att det var Ukraina eller Väst som provocerade Ryssland (förringa) och att de dokumenterade ryska krigsbrotten år påhittade (förneka) för att fällas för brott.

Läser vi vidare verkar det emellertid inte vara avsikten, ty syftet med gärningen måste ha varit att ”uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning.” En hel del ryska hatpropagandister skulle förstås fällas om svensk rätt var tillämpbar i Ryssland, men det är en föga intressant tankeövning.

Exakt hur lagen kommer tillämpas återstår att se. Vi får sannolikt invänta prejudicerande fall. Det blir också intressant att se om antalet anmälningar kommer öka. Det vore nästan konstigt annars givet den utvidgning av lagen som nu görs. Men eftersom det citerade stycken ovan lämnar en hel del öppet för tolkning är det svårt att bedöma på förhand exakt vilka uttalanden och uttryck som kommer träffas av lagskärpningen.

Hur ska den appliceras på Israel-Palestinakonflikten? På Rysslands krigföring i Ukraina? På folkmord som inte erkänts som folkmord av den svenska regeringen? Vem får säga vad och under vilka omständigheter?

Statistik från före 1990 saknas.

Ett senkommet rättesnöre för den svenska offensiven mot rasism i samhället är det så kallade rasismrambeslutet från Europeiska rådet den 28 november 2008. Rambeslutet är bindande för medlemsstaterna att följa men stipulerar inte exakt vilka tillvägagångssätt som används. Däremot ställs krav på att vissa gärningar ska vara kriminaliserade i den nationella lagstiftningen, så helt fria är vi inte att hantera detta efter eget tycke.

Eftersom Sverige redan hade gått före ansågs en ändring av den svenska lagstiftningen på området inte nödvändig. Men det var 2010. Nu, nästan ett och ett halvt decennium senare, anser alltså riksdagen att nästa steg måste tas.

Jag har aldrig varit positiv till HMF-lagstiftningen. Detta av flera skäl. Dels då den är ett stort ingrepp i yttrandefriheten, dels att det inte bör vara förbjudet att vara och uttrycka sig som en idiot och slutligen för att ord inte ska förbjudas så länge det inte rör sig om förtal av en enskild individ. Att uttrycka missaktning bör således inte vara straffbart. Att ge sig på en enskild människa för hennes utseende, klädsel, religion, politiska övertygelse eller sexuella läggning skulle kunna vara straffbart om det rör sig om rena trakasserier.

Det finns redan sätt att hantera problemet med hatretorik och missaktning av medlemmar av minoritetsgrupper. Vi har redan lagstiftning som skyddar individer mot detta, såsom brottsrubriceringar som olaga hot och uppvigling.

HMF delar emellertid in befolkningen i grupper, där vissa anses skyddsvärda medan andra (som den svenska majoritetsbefolkningen) får stå ut med motsvarande verbala angrepp och lära sig att vända andra kinden till.

Antalet anmälningar av hets mot folkgrupp har ökat lavinartat. Det finns emellertid inget som tyder på att svenskar har blivit mer rasistiska eller intoleranta. Ökningen måste bero på en ökad anmälningsbenägenhet (lättkränkthet) samt andra samverkande faktorer som en förändrad demografi. Och då har vi inte ens kommit in på begreppet islamofobi.