Vi människor har en fantastisk förmåga till anpassning. I både stort och smått. Vi lagar efter läge, eller gillar läget som det ibland kallas (ett jäkla uttryck, egentligen) och vips är det där nya något vi vant oss vid.

Det behöver förstås inte alltid vara en anpassning till något positivt. Den som misshandlas av sin partner anpassar sig, det mobbade barnet likaså. Detsamma gäller kvinnan som försöker undvika att bli våldtagen på vägen hem från bussen på kvällen eller den pojke som inte vill bli misshandlad och rånad efter skolan.

I samtliga fall handlar det om överlevnadsstrategier. Vi människor är rätt duktiga på dem. När Sverige nu översköljs av skjutningar och bombdåd – 2019 ser ut att bli ett synnerligen svart år – är det lätt att vi gör som vi brukar: anpassar oss.

Detta sker redan i hög grad, men den som inte redan börjat förändra sin vardag till följd av våldsvågen har med största sannolikhet åtminstone börjat vänja sig. En ny sprängning och en ny skjutning är vardagsmat och väcker inga höjda ögonbryn längre.

Det finns snart inga fler styrkeord att ta till, inga fler debatter att efterfråga, inga fler kommittéer att tillsätta i syfte att visa politisk handlingskraft. Allt har redan prövats. Allt har fallit platt. Statsministern hävdar alltjämt att samhället är starkare än gängen, men alltfler ser med egna ögon att det inte stämmer.

Regeringen har förmodligen börjat inse att den inte kommer fixa det här. Att skylla utvecklingen på andra har den redan försökt.

Återstår således att förvilla, ljuga, förneka och lägga ut dimridåer. Så sker även i det brottsdrabbade Malmö, där Socialdemokraterna otroligt nog fortfarande styr trots en konkursmässig ekonomi, skenande försörjningsstöd och en alarmerande brottsutveckling.

Befolkningen har börjat vänja sig. För de värdegrundsstyrda politiska partierna handlar det nu om en sorts anpassning till en ny verklighet där det grova våldet på gator och torg blivit vardag.

I denna stund söker Socialdemokraterna i Malmö en pressekreterare. Partiet letar den som tröttnat på ”alla som bara letar fel” och som ”trivs i hetluften”. Kort sagt: S behöver en person som hjälper till att förmedla rätt bild av staden.

Det är vad som återstår nu. I det fullbordade socialdemokratiska misslyckandet som kallas Malmö är politikens svar på narkotikahandeln, skjutningarna och bombdåden att gå till motangrepp – mot alla som ”svartmålar”.

Det hjälpen kan behövas. Hittills har nämligen det politiska systemet inte förmått erbjuda annat än skarpa ord. De senaste dagarnas våldsdåd fick inrikesminister Mikael Damberg att påstå att han vidtagit ”extraordinära åtgärder”: Malmö får förstärkning från övriga landet. Det var ministerns extraordinära insats. Den politiska verktygslådan gapar tom.

Samma dag som…

...detta…

… och detta inträffar i samma stad.

Den 9 november slog Malmöpolisen sig för bröstet för att ha mottagit pris för sitt brottsförebyggande arbete. En rätt olycklig tidpunkt att skryta om detta, kan tyckas, eftersom det både sprängdes, sköts och misshandlades samma natt.

Som vanlig sketen väljare kan jag inte känna annat än det djupaste förakt för det politiska etablissemang vars politik försatt stora delar av landet i den här situationen.

De som nu försöker spela ned det som händer och låtsas som om allt är bra kan jag nästan bara tycka synd om. Det vilar nästan något trösterikt i tanken att våldet kanske kommer närmare dem också till slut. Vi ska minnas att många i val efter val har röstat för just detta, även om de inte insåg det då.

Det onormala har blivit normalt. Malmö i dag, resten av landet i morgon? Frågan är om detta är det nya normaltillståndet.

En sak vet vi: de händelser som drabbar Malmö och många andra städer runt om i Sverige är en konsekvens av en politik som förts i flera decennier. Allt hänger ihop.

”Ty vind så de, och storm skola de skörda.”

Sugen?