Den som kritiserar den förda migrations- och integrationspolitiken brukar ofta mötas av anklagelsen att enbart se bekymmer, vara en dysterkvist och framför allt för att inte ha några lösningar. Påståendet implicerar att de gamla maktpartierna sitter inne med lösningarna.

Resultaten av Novus senaste mätning om vilka partier som väljarna har största förtroende för i allt från sjukvårdsfrågor till skola och invandring ger lätt  samma intryck. Att Socialdemokraterna skulle vara bäst på både skola och invandring, två av svensk politiks allra största misslyckanden i modern tid, är skrattretande. Jag skulle egentligen inte ha några problem med att ett parti jag inte sympatiserar med faktiskt löser allvarliga samhällsproblem. Men det klarar de bevisligen inte.

De problem som Sverige står inför i dag, de bekymmer som utspelas ute i den riktiga vardagen, är av en sådan art att det politiska etablissemanget står förvirrat, räddhågset och bara tittar på. Sverige är inte rustat för att möta den eskalerande gängkriminaliteten, ej heller brottslingar som knappt kommit i målbrottet. Bristerna handlar inte primärt om för få poliser utan om en rättskedja och ett omgivande samhälle som helt enkelt är handfallna inför den nya sortens kriminalitet.

Denna handfallenhet syns även på den politiska nivån. Från regeringshåll hörs det mer vrede över att politiska motståndare sprider en oangenäm Sverigebild än att åldringar rånas och mellanstadiebarn misshandlas på skoltoaletten. Ty det sistnämnda har de helt enkelt inga lösningar på.

De enda svar som ges är väl inövade repliker om ”mer resurser till polisen”. Av utspel om fler poliser går det sedan några år tillbaka tretton på dussinet. Men tänk om det är myndighetens dysfunktionella organisation som är en stor del av problemet? Och tänk om det inte hjälper att höja straffen för våldsbrott med några månader när de individer som begår brotten ändå inte grips?

Det är en sak att komma med halvdåliga lösningar, en annan att faktiskt stå utan några alls. Här befinner vi oss nu. Samhällsutvecklingen stampar obönhörligt vidare, men politikerna famlar i mörkret. De har inte lyckats orientera sig efter den nya verklighet som medborgarna står inför. Det är väldigt oroväckande att skåda hur chauffören för det ekipage vi alla sitter i är blind alternativt helt saknar lokalsinne.

Vi ser en framväxt av parallella samhällsstrukturer och alltfler så kallade utanförskapsområden. Den explosionsartade tillväxten av dessa diskuteras knappt av etablissemanget – nej, de vill i stället fira när något av dem eventuellt ska tas bort från polisens lista. Sverigebilden måste värnas, föreställningen om en utveckling som går i rätt riktning upprätthållas.

Vi ser hur rättsstaten och välfärdens kärna går på knäna på grund av överbelastning. Befolkningen har vuxit med en miljon människor, primärt via invandring, på bara tio år. Sjukvård, skola, polis och domstolar har inte haft en chans att hänga med. Etablissemanget vill hellre prata om hur många miljarder staten skjuter till, som om statliga skattekronor kan trolla fram fler vårdplatser, poliser och välutbildade lärare.

Situationen har länge varit eländig i utanförskapsområdena, men etablissemanget bor inte där och har därför inte brytt sig. Nu börjar symptomen smitta av sig även på landets mer välmående områden. Medelklassen drabbas. Deras barn far illa i en skola som tappat greppet. Deras bilar brinner. Detta kommer få allt större återverkningar både på hur människor röstar och hur de identifierar sig i ett Sverige som har förändrats.

Medan politikerna fortsätter att trampa vatten och slänga ur sig samma floskler som de använt i decennier, pågår samhällsförändringen i oförminskad styrka. Verkligheten väntar inte.

Jag hyser inget hopp om att sittande makthavare kommer kunna lösa de problem vi står inför. Hade de suttit inne med lösningarna, hade vi rimligen sett resultaten vid det här laget. Att floskeltugget blir allt mer frekvent i takt med att problemen blir allt allvarligare, är heller inget gott tecken. De vet kort sagt inte vad de ska göra.

Och samtidigt: så länge majoriteten av befolkningen fortsätter att rösta på samma gamla partier kommer vi får samma gamla politik. Det är inte svårare än så. Folk måste sluta utse pyromanen till brandman.

Depression.