Krönikörer, ledarskribenter, twittrare, författare och kulturskribenter. Alla beklagar de sig över den ”arga högern”, ett fenomen som det vid det här laget har skrivits spaltmeter om.
Det buntas friskt här. Allt från personer som skriker okvädningsord mot sittdemonstranter på Medborgarplatsen (ett tips: gör inte det) till minsta lilla kritiker av de senaste årens migrations- och integrationspolitik får en släng av sleven. De tillhör alla ”de arga”. De som inte förstått att allt egentligen är bra. Som bara klagar.
Och visst stämmer det att det finns en utbredd ilska i Sverige nu. Ty det finns mycket goda skäl att vara arg. Arg över att samhällskontraktet ignorerats under så lång tid, att vi skattebetalare tagits för givna. Förbannad över revorna och de gapande hålen i såväl rättsväsende och polis som i välfärdens kärna.
När miljarder läggs på irrelevant fluff och på kringverksamheter som inte är vare sig kommunens eller statens kärnområde, eller borde vara det, är ilska en relevant respons. När politiker med berått mod för en politik som är systemhotande och urgröper respekten för såväl utbildningsväsendet som våldsmonopolet, är det fullkomligt naturligt för en skattebetalande medborgare att bli arg.
Ilskan är varken ett hot eller något sjukligt utan bör snarare ses som en nykter reaktion på att något är fel. Det är utmärkt att människor blir förbannade. Men eftersom svenskar i gemen har ett lynne där ilskan sitter långt inne, bör det av makthavarna ses som ett varningstecken på att det har gått väldigt långt.
Frågan är om inte alla som inte är arga eller det minsta upprörda över tingens ordning, är den grupp som borde diagnosticeras här.
Inom psykologin finns ett begrepp som brukar översättas med ”två personers vansinne” – folie à deux. Fenomenet, som är ytterst ovanligt, yttrar sig i att en nära anhörig delar samma vanföreställningar som huvudpatienten. Det kallas ibland inducerat vanföreställningssyndrom.
Begreppet får mig att relatera till det politiska tillståndet i Sverige där den politiska, mediala och kulturella eliten under ganska lång tid har levt under ett slags symbiotiskt vanföreställningssyndrom som ignorerat fullständiga självklarheter för något slags alternativ världsbild. Många väljare har hängt på.
Det rör sig exempelvis om självklarheter som att mer pengar till ett område betyder mindre till ett annat, att en generös och kravlös migrationspolitik skapar incitament för att söka sig till Sverige och ljuga om både sin ålder och bakgrund samt att campingplatser, gratis boende och tillgång till dusch för EU-migranter faktiskt ökar antalet tiggare på svenska gator.
Ett av många bisarra exempel är att Sverige har haft en politik där den som fått avslag på sin asylansökan efter en rättslig prövning trots detta haft rätt att bo kvar på Migrationsverkets boende med både dagersättning och mat. Den tilltänkte moderatledaren Ulf Kristersson medgav för ett och ett halvt år sedan att detta inte var en rimlig ordning. Och ändå upprätthöll Alliansen den när de satt i regering.
Sverige har under lång tid styrts av politiker med synnerligen dimmig blick. De har påhejats av journalister och kulturarbetare med politiska vanföreställningar om att inga gränser finns för vilka åtaganden som välfärdsstaten kan bära utan att det får konsekvenser på dess kärna.
Nu ser vi konsekvenserna av decennier av felprioriteringar, missgrepp och rena vanföreställningar. Priset betalas av den som blir utsatt för brott och aldrig får upprättelse, den som står i en vårdkö som aldrig tar slut, det barn som går i en skola som inte klarar upp upprätthålla studiedisciplinen och den som måste flygas till Finland för att föda barn.
Allt detta, får vi veta, är bara en utmaning. De politiska vanföreställningarna tycks inte ha upphört än.
Detta får ett av världens hårdast beskattade folk för pengarna.
”De har påhejats av journalister och kulturarbetare med politiska vanföreställningar om att inga gränser finns för vilka åtaganden som välfärdsstaten kan bära utan att det får konsekvenser på dess kärna.”
Jag skulle säga att det snarare är kulturarbetare och journalister som sätter agendan och politikerna som inte vågar annat än att hänga på. Men sen blir de ju påhejade så det är kanske en fråga om hönan och ägget.
/Lasse
Det kan nog beskrivas som ett symbiotiskt förhållande.
Ja precis och de som utnyttjar den osunda symbiosen får väl kallas parasiter.
Antalet sjukhussängar säger inget om kvalite’en, lika lite som ett hotell är bättre för det har flera sängar än konkurrenten.
Det är visserligen sant, men det är samtidigt svårare att upprätthålla kvaliteten när patienter får ligga i korridorerna.
Hej.
Om jag får vara så fräck att försöka reda och råda i hur man kan gå till motangrepp:
Retoriskt sett är greppet sådant att det implicit skall framställa rådande ordning som ett gott normaltillstånd och de som framför sina åsikter stick i stäv med detta blir (och har) då per automatik ’fel’.
Den bästa metoden mot detta är att i första hand peka på konkreta missförhållanden och att ständigt vara torrt och nyktert saklig, dels att aldrig underlåta att fråga varför dessa missförhållanden finns givet att det är ’De Goda’ som styr och har styrt.
Därav vurmen för att hänföra problemen till osynliga och omätbara påstådda faktorer: det är inte massinvandringen/den idiotiska energipolitiken/skattehysterin/det korporativa fackets fel, nej det beror på att gudarna vredgas över folkets synder, förlåt jag menar det beror på patriarkatet och strukturerna och… .
I debatt kan man ofta manövrera motståndaren till ett läge där denne vägrar svara på en konkret fråga: ”Varför är det bättre att spendera tiotals miljarder av svenska folkets medel på hundratusentals påstådda flyktingar i Sverige, än på tiotals miljoner i flyktingläger?” eller ”Du säger att det finns en patriarkal struktur – är den lika i alla kulturer och hur fortplantar den sig? Exakt hur, steg för steg, går det till när den strukturen verkar?” eller liknande beroende på diskurs, kontext, forum och dekorum.
En viktig poäng är att upprätthålla en konsekvent persona som inte avviker för mycket från ens personlighet – på så vis bygger man upp ett undermedvetet förtroende även hos motståndare och gör dem mer mottagliga för ens argument; jag vill hävda att det fungerar bättre än offerkofta för väl en sådan är påtagen ser det ut som översitteri och ren härsklystnad när man vill sätta någon på plats.
Tänk inte att seger är ett specifikt och avgränsat mål; seger är att få motståndaren att förbruka och öda sina resurser på ett sätt som gör det svårt för denne att återskapa dem; seger är att inte sluta angripa; seger är att inte ge upp; seger är en process där varje taktisk manöver skall syfta till ett ständigt förbättrat strategiskt läge. Det är endast i spel och historieböcker som seger är en avslutad process.
Information, opinion, och att aldrig låta motståndaren manipulera fram fraktionsstrider. Man kan tycka olika om en hel del och ändå samarbeta mot gemensamma hot – som exempelvis Sveriges nuvarande härskarkast, hur amorft det än må verka vara.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Tack, Rikard! Många kloka ord och goda råd.
Hej.
Tack själv.
Retorik, textanalys* och debatt-teknik har länge varit sorgligt eftersatta ämnen i Sverige, och så även logik. Man kan lätt göra sig en pedagogisk foliehatt om man undersöker under vilka regeringars inflytande dessa ämnen.
Alltid skönt att få klia ’katederabstinensen’ lite granna, och Hans bloggposter är ofta sådana att de ’sätter fart på Pegasen’.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
PS *Egentligen bör det väl kallas ”intertextuell diskursanalys ur metakontextuellt perspektiv” men vem f*en pratar så utanför akademien? 🙂 DS
Scott Adams (och tydligen NLP-folket) talar om ”Pacing and leading”.
Först håller man med, till den andra personen vant sig vid att ni är överens. Sedan kan man börja sakta leda personen i andra riktingar.
(Adams specifikt om hur han tycker sig se att Trump gör just detta:
http://blog.dilbert.com/post/152734465316/unhypnotizing-a-clinton-supporter
http://blog.dilbert.com/post/150919416661/why-i-switched-my-endorsement-from-clinton-to)
Har inte sittdemonstrationen vid Medborgarplatsen flyttat till Norra Bantorget?
Det var på Medborgarplatsen det skreks okvädningsord.
Jag upplever att media fortfarande försöker förhindra en vettig debatt. Varför annars alla dessa anekdoter som är helt irrelevanta. Tyvärr är det bara torr statistik debet och kredit som säger något om sakernas tillstånd.
Ett bra exempel på hur media förvränger är Uppsala Nya tidning. Efter terrordådet i Spanien nyligen hittade man en egen expert på universitetet som på förstasidan hävdade att terrorattentaten kommer minska. Man kan ju fråga sig om det är en ståndpunkt som delas av fler terrorexperter.
Nu när skjutningarna börjar bli vardag i Uppsala har man startat en serie där man lyfter fram brott som skedde för 30-50 år sedan. En bordellhärva, en dödskjutning m.m. m.m. Ganska uppenbart för att få dagens eskalerande våld att framstå som helt normalt i Uppsalas historia.
Jag vet inte hur jag ska tolka det när media försöker förminska att samhällsutvecklingen går åt helt fel håll och få medborgaren att tro att allt är frid och fröjd.
Uppsala är på dekis. En svensk enklav som kommer förstöras och ha samma rykte som Södertälje inom fem år.
Uppsala kanske blir irakiernas säte. Södertälje kan de inte konkurrera, för där befinner sig syrianerna.
Vilken etnisk grupp som kommer lägga beslag på Uppsala, så kan man helt klart konstatera att det inte blir svenskarna.
Uppsala och Örebro och Västerås och Linköping. Större mellanstäder har fått samma problematik som Stockholm, omringade av kollapsande förorter. Där snaran kontinuerligt dras åt. Tidigare sk ”stök-områden” blir ”No Go Zones”. Obeboeliga områden plågade av kriminalitet, helt styrda av ligor och drogkarteller där polisen tvingats retirera.
Mellanstäder som Eskilstuna, Helsingborg får nog mer av ”Malmömodellen” där hela citykärnan dras in i skiten. Samma med storleken under typ Borås, Kalmar, Växjö o dyl.
Småstäder och mindre orter riskerar att övergå till förortsstadiet direkt, nerslitna och tömda på resurser tills bara flyktingförläggningar och några pensionärer är kvar. Skolorna, affärerna är puts väck liksom alla vanliga svenska barnfamiljer. Hm Kanske en smula för dystopiskt?
Hellre en syn på det än en beskrivning av att allt är frid och fröjd. etc
Hmm. Siffrorna blir relevanta först när man ser hur mycket varje sjukhusbädd kostar skattebetalarna. Jämför man Sveriges med Libanons flyktingmottagande: I Libanon bor ”flyktingarna” i skjul medan de i Sverige bor på hotell, vandrarhem och spaanläggningar. Kostar mellan 300 000 -1 000 000 kronor per år. I Libanon lägger de väl inte ett öre på flyktingmottagande utan UNHCR lägger pengarna på dem (läs Sverige bland annat med vårt bidrag på 30 miljarder till biståndsarbete).
Spenderar Sverige fyra gånger mer pengar på varje sjukhusbädd än Tyskland, Frankrike eller Tjeckien, så är det ju ändå mer pengar som Sverige satsar. Hur effektivt dessa pengar tas omhand i sjukvården är även det särskilt relevant. Vilket antal och vilken kvalitet får man för en viss summa pengar?
Man borde kunna få en ganska grovhuggen uppskattning genom beräkningen: antalet sjukhusbäddar * kostnad per sjukhusbädd (ingår hela servicen runtomkring: sjukvårdspersonal som tar hand om den inlagde, mediciner, materiel) = total kostnad för sjukhusbäddar.
Att Tyskland skulle ha väsentligt sämre vård för den inlagde på sjukhus, finner jag dock väldigt osannolikt. Så jag antar att Sverige har för få sjukvårdsplatser för vår befolkning. Sen vet man ju att Sverige kan ”lyxa” till det rejält för personer, speciellt om de inte är svenska medborgare.
Har just hört Birgitta Olsson på P1´s lördagsintervju. Hon tror att folkpartiets dåliga väljarstöd skulle förändras om hon blir partiledare. Jag tror att folkpartiets dåliga väljarstöd beror på att folk är rädda för att BO skall bli deras partiledare. Många av oss minns hur det gick med väljarstödet när Leissner blev partiledare. Många liberaler jublade, men väljarna såg sig om efter att lägga sin röst någon annanstans.
Vi får hoppas BO blir partiledare då , så vi kan få det skitpartiet ur riksdagen.
17-åringen som knivskar en polis fick hembesök av socialtjänst för att han mådde dåligt trots att han inte är svensk medborgare. Det är klart att det gör folk arga och upprörda.
Jag vet att grönhögern anser att det är rasism att svenska medborgare skall prioriteras framför icke-medborgare.
Hans diagnosticering av ”krönikörer, ledarskribenter, twittrare, författare och kulturskribenter” är [strong]inducerat vanföreställningssyndrom[/strong], det vill säga att [em]en nära anhörig delar samma vanföreställningar som huvudpatienten[/em].
Dr Jackson har gjort sin diagnosticering av svenska kvinnliga journalizter, även kallade [strong]dårister[/strong], och menar att de har [en]en minimal reflektionsförmåga och sjuk socialneurotisk världsbild[/en].
http://jajj.se/
Håller inte med om det mesta men ändå bra skrivet då du skriver resonerade. Själv är jag en sådan som tycker man första ska ta från dem som lever i överflöd före man sätter de med färre tillgångar mot varandra, t ex folkpensionärer och flyktingar.
Men varför hjälper vi inte dem som flytt hit att komma väl förberedda tillbaks till sina hemländer för att de ska hjälpa till med återuppbyggandet av sitt land? Istället ger svenskundervisning, vore det inte bättre med något kurs/utbildning som är bra när man ska åka hem och återbygga ett sönderbombat land? Tänker främst på Syrien …
@ Kenta
Agendan är satt från EU. Det ska bli ett mångetniskt och mångkulturellt Europa, där inga landsgränser, etniciteter och gemenskaper skall finnas. En bunt identitetslösa människor som inte ska kunna agera efter sina intressen.
Analysera följande: Polen har tagit emot flest flyktingar efter Tyskland, över en miljon ukrainare. Men detta anser EU är mycket dåligt, eftersom de inte har tagit emot araber, afrikaner, östasiater och folk som har en annan religion och identitet. Nu menar Polen visst att de har tagit emot flyktingar. Men EU hävdar bestämt att Polen inte tar sitt ansvar, eftersom vita flyktingar till Polen inte kan sabotera gemenskap, kultur i den utsträckning ledarna för EU vill.
Styrande skiktet, nuvarande regering Löfven och tidigare Reinfeldt, vill ha in människor från vitt skilda kulturer och etniciteter till Sverige. Det får dem att se goda ut samtidigt som ekonomerna pratar om ”ständigt ökade vinster och lägre löner”. Journalizterna klickar gärna ”gilla” när det går att beskriva hur Abdhulla får komma till Sverige och inte längre valla getter. Nu startar nästa snyftreportage och Löfven kan stoltsera med att ha tagit emot cirka 30 000 – 50 000 från MENA.
Ni vet historien vid det här laget …
https://www.svd.se/antalet-vardplatser-ar-inte-avgorande
man har upplevt något man aldrig trodde man skulle uppleva.
Anders Lindberg, den vassaste kniven i AB:s låda, har nämligen lyckats med konststycket att ha rätt.Klang och jubelfest.Lindberg har rätt.
Ulf Kristersson ÄR S:s våta dröm.Precis och exakt just så.
Däremot glömmer Lindberg att förklara varför M kommer att välja Kristersson.
Men det hade inte varit så sossigt korrekt att göra det FÖRE valet förstås.
Det svenska folket har utsatts för invandringsproblemen i olika takt. Där jag bor har det varit tydligt i 10 år medans många andra först nu börjar uppleva problemen. Alla har levt i sina bubblor och vägrat lyssna på andras erfarenheter.
Tyvärr tror jag att det är främst två saker som styr vårt handlande. Vad kostar det MIG i pengar och hur hotas MIN och MINA närmastes hälsa. Först nu börjar det bli tydligt för var och en att det här kommer att kosta mycket pengar, och att våldet ökat och resurserna till vård minskat.
Om ett år kommer detta att påverka valet, då tyvärr inget tyder på att någon kommer ta tag i problemen innan dess.
Tyvärr (ytterligare) är att vi måste komma närmre ”rock bottom” för att även en större del av de inbitna förnekarna skall förstå situationens allvar.
2018 räcker inte då myndigheterna kommer att hålla fasaden uppe genom att låna ännu mer pengar.
Visst, vi kommer att märka av betydligt fler försämringar till nästa år med något högre skatteuttag totalt, högre avgifter i vården etc, minskade resurser till hjälp i vård och omsorg, samt inte minst ännu mer social oro med invandrade människor involverade direkt eller indirekt.
Men med ännu mer ”alt news” från etablissemanget så kommer problemen inte att bli så tydliga som skulle varit nödvändigt.
Tyvärr är det lite långt till valet 2022, för på den tiden hinner det eskalera ännu mer.
Även om SD skulle komma in och bli medregerande på något sätt så kommer de att motarbetas från alla håll och kanter inom myndigheterna (och media – ”MSM”).
Då blir det svårt att få utfört respektive erhållet genomslag på ny politik.
Dessutom kommer de säkert att beskyllas för en fördjupad kris till 2022…
Staten har idag dragit på oss hittills ca 1300 miljarder i statsskuld.
Kommunerna har motsvarande kommunalskuld på ca 500 miljarder.
Dessutom är det oklart hur mycket som kommunerna har i skuld i form av uteblivna pensionsavsättningar.
F.n. är dessa skulder beräknade till ca 250 miljarder.
Förutsatt att kommunerna ens har redovisat det rätt i sina årsredovisningar…
Det finns redan exempel på kommuner som inte tagit upp detta som skulder i sina redovisningar, enbart för att frisera sina siffror så att det skall se ut som om de har balans i sin ekonomi!
Om staten har redovisat detta rätt, och hur stor pensionsskuld staten har till sina anställda är för mig okänt.
Om jag ponerar att staten har ca 1/3 anställda mot kommunerna och ligger på motsvarande siffror så skulle det innebära statlig pensionsskuld på ca 80 miljarder.
Låt se… 1300+500+250+80=2130 miljarder(!) i total offentlig skuld.
Åh, glömde statsobligationerna, det är ju också en form av skuld.
Har någon en aktuell siffra?
I somras nämndes en siffra på något 100-tal miljarder, stämmer det?
Lägg sedan till att svenska hushållen är kanske högst belånade per capita i världen, f.n. ca 3700 miljarder.
Svenska befolkningen kan med andra order sägas ha en total skuld om långt över 6000 miljarder (vilket blir ca 600tkr per invånare).
Men det stora problemet är inte den aktuella skulden, utan att både det offentliga OCH privata ökar sina skulder de senaste åren.
Och kostnaderna kommer att öka för det offentliga med fler munnar att mätta så att säga, och tyvärr drar dessa nya munnar inte in tillräckligt för att vara självförsörjande.
Detta kommer att ha effekten att privatpersoner kommer att belastas hårdare genom ökad skattetryck och försämrad välfärd, vilket sannolikt tvingar upp det privata skuldberget ytterligare…
– När når vi bristningsgränsen?
Dvs, när blir vi ett ”Grekland”?
Eller lamslås landet ännu hårdare?
Till slut tvingas man bli ytterst drastisk och skära bort alla ej nödvändiga kostnader.
= stopp på invandring, statsbidrag, nerskärning överallt, samt jaga alla läckor i form av korruption etc.
tyvärr har det gått så långt att ingen regering kommer mäkta med att styra upp problemen. Rensa upp i röran kan innebära att ta till hårda tag som inte finns på kartan i vårt humanitära land. Dystopiskt eller inte, vi har inget fint att tro på längre, kallat för vanmakt, uppgivenhet inför de styrande. Avtal med araber om olja, asylregler mm mm styr processen. Ingen återvändo
Oftast tycker jag de goda brukar kalla oss realister för ’hatarna’. Oftast i en mycket hatisk ton.