Stockholm svarar på terrorn med kärlek. Så har det sagts och så har det skrivits i landets alla medier efter attacken på Drottninggatan.

Journalister, politiker, debattörer och andra har med beundran beskrivit hur människor hjälpte de skadade, hur de öppnade sina hem för varandra den där ödesdigra fredagseftermiddagen, hur det bjöds på mat och erbjöds skjuts när kollektivtrafiken slutade gå.

Jag funderar lite över vad de hade väntat sig. Är det så förvånande att vi hjälps åt i svåra stunder? Inte ett dugg. Människor är överlag hyggliga varelser. Korttänkta och lite naiva men i grunden rätt hyggliga. Därför hjälps många åt när det händer något.

Vi stockholmare hjälptes åt i snökaoset i vintras när bilar körde fast och folk hade svårt att ta sig till jobbet. Vi hjälptes åt igen efter terrordådet på Drottninggatan. Oavsett storleken på händelsen kan människor gå samman och göra små saker för varandra. Detta är självfallet inget unikt för just stockholmare utan är ett allmängiltigt beteende. Och det betyder inte nödvändigtvis att vi ”står enade mot terrorn”.

Ändå har jag lite svårt för den närmast hallelujaliknande stämning som nu råder. Det var känslosamt att med egna ögon se blomhavet på Sergeltrappan och de blombestyckade polisbilarna på stan. Vackert, rent av. Men här upphör mina känslor av lugn och värme.

I övrigt är jag mest förbannad. Förbannad över att människor ska behöva sätta livet till för att politiker ska förstå. Förbannad över att vissa nu gör sitt allra bästa för att relativisera dådet. Förbannad över att vi förväntas besvara terror med kärlek. Kärlek till vem? Vår familj? Det behövs inget massmord på Drottninggatan för att vi ska älska våra närmaste. Kärlek till terroristen? Helst inte.

Nu är tiden för samling, inte partipolitiskt käbbel, tyckte Annie Lööf och Anders Ygeman när Anna Kinberg Batra och Jimmie Åkesson i SVT:s Agenda försökte sig på att analysera händelsen och peka på potentiella orsaker till den.

Detta är inget annat än ett sätt för politiker att undkomma ansvar efter en katastrof. Det har nämligen blivit lite knepigt att argumentera emot gränskontroller just nu. Det har även blivit lite svårare att propagera för att polisen inte ska eftersöka dem som gömmer sig illegalt i Sverige. Plötsligt är Centerpartiets snällism hopplöst ute och anpassning måste ske.

Det går alltid att hänvisa till det olämpliga i att ”ta partipolitiska poäng” i denna svåra stund. Göran Persson gjorde exakt detta efter tsunamikatastrofen, vars efterspel ledde till både KU-förhör och ministeravgång. Han skällde ut den borgerliga opposition som kraftigt kritiserade regeringens haltande krisberedskap.

Kritiken var emellertid både välförtjänt och viktig, ty vi lär oss av kriser. Det har hänt en del sedan Estonia och det avskyvärda efterspel som följde på den katastrofen. Efter tsunamin drogs ytterligare lärdomar.

Jag vet inte om Sverige kommer lära av det som hände i centrala Stockholm den 7 april, eller om något lärdes av självmordsbombaren i julruschen 2010.

Om den enda förändring som sker är att vi får fler betongsuggor längs gågator och en diskussion om att få bort bilismen från innerstan har vi inte lärt oss någonting. Och då kommer det ske igen. Fler kommer att dö.

När jag ser Gustav Fridolin stå där med allvarlig min på minnesstunden samtidigt som jag bär vetskapen att denne man med emfas drivit på för att personer som Rakhmat Akilov inte ska utvisas ur landet utan tvärtom erbjudas välfärdstjänster, blir jag inte bara förbannad. Jag mår fysiskt illa.

Läs även:
Fnordspotting