Mitt i den terrorskugga som sänkt sig över Sverige håller regeringspartiet Socialdemokraterna partikongress. Temat är passande nog ”Trygghet i en ny tid”.

I sitt försenade öppningstal berörde Stefan Löfven attentatet i Stockholm men lade framför allt ett klart fokus på ordning och reda: kriminalitet, försvaret och polisen. Men han satte också tydligt ned foten mot religiöst förtryck. En stor del av talet hade faktiskt kunnat hållas av forna tiders moderatledare.

Partiledningen lyckades få med kongressen på en migrationspolitisk kompromiss som i praktiken betyder att den nya linjen ligger fast – så länge inte hela EU plötsligt får för sig att bli miljöpartistiskt. Kompromissen var nödvändig för att, åtminstone tillfälligt, tysta de krafter inom socialdemokratin som vill återgå till den gamla svängdörrspolitiken. Det skulle passa Löfvens nya krav- och pliktretorik väldigt illa.

Regeringen och hela Sverige betalar nämligen fortfarande för konsekvenserna av den förda politiken. Ett exempel på detta är dådet den 7 april.

Attentatsmannen visade sig vara en uzbek som fått avslag på sin asylansökan. Rakhmat Akilov fick besked i december 2016 att han hade fyra veckor på sig att frivilligt lämna landet. Han avvek i februari och efterlystes. Sju veckor senare körde han ihjäl fyra människor på Drottninggatan.

Det är lätt att dra en parallell till dubbelmordet på Ikea. Även den gången var det en person som fått avslag på sin asylansökan som gick till attack. Det är svårt att skydda sig mot spontana attacker utförda av en person. Men vi kan åtminstone göra ett seriöst försök.

Stefan Löfven skällde i praktiken ut sin egen politik på en presskonferens i anslutning till partikongressen. Han sade sig vara ”frustrerad” över att en person som fått ett avslagsbeslut inte lämnat landet (Anders Ygeman drog till med kraftuttrycket ”olyckligt”).

När två norska journalister ställde frågor om huruvida terrordådet öppnar för självkritik mot den migrationspolitik som förts svarade statsministern emellertid undvikande:

Det är inte i första hand en fråga om hur många som har kommit hit, utan frågan är om vi har en tillräckligt effektiv mekanism som gör att människor som fått avslag lämnar landet. I ljuset av det här får vi se om det är ytterligare saker som ska moderniseras.

Eftersom Sverige lider brist på förvarsplatser och svensk polis är under hårt tryck handlar det oundvikligen om hur många som kommer hit. Ju fler som söker asyl, desto fler kommer att behöva avvisas. Detta är inte jättekomplicerad matematik.

Chefen för gränspolisen hävdar att det finns 12 500 personer i landet som har avvikit. Hur många av dem som är potentiella förbrytare som i desperation kan ge sig på andra människor kan ingen veta.

Problemet med avvikare har främst uppmärksammats som en risk för ett parallellsamhälle och att så kallade papperslösa ska utnyttjas som svart arbetskraft. Politikerna har inte velat betrakta detta som en säkerhetsfråga. Detta kan nu komma att ändras.

Det vore i så fall en välkommen förändring, ty fram till nu har de som fått lagakraftvunna avslag kunnat bo kvar på Migrationsverkets anläggningar och få tillgång till både mat, sjukvård och skola. Det har funnits ett stort motstånd mot att låta polisen leta efter dessa människor (minns det utskällda REVA-projektet som kallades rasistiskt).

Angående den potentiella säkerhetsrisken som den stora flyktingvågen 2015 kan ha inneburit förklarade Stefan Löfven tidigare att terrorister inte tar sig till Sverige den vägen. Sedan dess har det bekräftats att retirerande IS-terrorister försöker gömma sig bland asylsökande som tar sig till Europa. En skämd makrill hade kunnat räkna ut detta.

Steg för steg omvärderas nu politiken på en rad områden. Hur välkommet detta än är, är det för bedrövligt att människoliv måste gå till spillo innan aningslösa makthavare agerar. Brist på åldersbedömningar har lett till både mord och våldtäkt mot barn på hvb-hem. Den slappa synen på så kallade papperslösa har möjliggjort mord på sex människor. Denna politiska aningslöshet gör mig heligt förbannad.

Politikens konsekvenser skrivs ibland i blod. Men priset betalas aldrig av politikerna själva. För dem finns det alltid en morgondag, alltid en andra chans. 

Läs även:
Fnordspotting