Det var en bitvis smärtsam upplevelse att se regeringens näringsminister Mikael Damberg ömsom vara svarslös, ömsom floskla loss i söndagens Agenda. Ämnet var den tudelade arbetsmarknaden. Hur ska regeringen underlätta för alla nyanlända att komma in på den reguljära arbetsmarknaden?

Den som mot förmodan hade hoppats på några nya idéer eller ens konkreta svar, blev besviken. Näringsministern hade förvånansvärt lite att komma med och verkade knappt ens förberedd på de givna frågor som han rimligen måste ha förstått skulle komma.

Det är uppenbart även svårt, såväl för politiker som journalister, att behålla fokus på exakt den grupp vi bör fokusera på: personer utan någon som helst utbildning. Gruppen analfabeter är, även om Löfven beskriver den som ”några stycken”, skrämmande stor. Men det är mycket trevligare att prata om de medel- och högutbildade eftersom det för dessa finns åtgärder som kan fungera.

Damberg flackade fram och tillbaka. Han exemplifierade de höga arbetslöshetssiffrorna för utrikes födda med att det är naturligt att de som kom till Sverige under 2015 har en lägre sysselsättningsnivå. Men precis som programledaren inflikade syns denna grupp inte i statistiken än. Det är först vid erhållet uppehållstillstånd och kommunplacering som dessa människor börjar märkas i sysselsättningsstatistiken. Om näringsministern inte ens känner till detta enkla faktum, är frågan vad han kan bidra med.

Regeringens recept är att fortsätta bygga ut RUT samt att skapa så kallade beredskapsjobb i staten och extratjänster i välfärden. RUT underlättar för entreprenörer som vill och kan starta företag. Hit hör knappast gruppen extremt lågutbildade och analfabeter. Beredskapsjobben löper en uppenbar risk att bli ungefär som traineejobben, alltså en insats som lovar mycket men i slutändan bara sysselsätter en bråkdel av det utlovade antalet.

Återstår extratjänsterna i välfärden. Det låter som en satsning, men de signaler jag har fått från personer som arbetar inom sjuk- och äldrevården utstrålar stor skepsis. Dels måste någon handleda de som får dessa extrajobb, dels är det faktiskt så att de ”enkla” jobben inte sällan är de roligaste för en hårt slitande personalgrupp. Ska ordinarie personal berövas att få gå ut med Elof, 82? Det som behövs inom sjukvården och äldrevården är fler kompetenta händer som kan bidra med allt, inte bara fler händer som kan bidra med det allra enklaste.

Dambergs svammel i Agenda är oroväckande. Regeringen sitter inte inne med någon mirakellösning som den ämnar lansera lagom till valet, det har vi alla förstått. Men att den nätt och jämnt har börjat förstå hur stort problemet (förlåt, utmaningen) är bådar illa för framtiden.

Ty det är under de kommande tio åren som de riktigt stora kostnaderna – såväl ekonomiska som sociala – kommer bli uppenbara för de flesta, inte bara vissa.

I ett läge när den ekonomiska verkligheten knackar på dörren spelar det ingen roll vilka ord politiker använder för att tona ned situationens allvar. Verkligheten kan döljas under en tid men inte hur länge som helst. Förr eller senare tränger den sig in.

Genom att vinkla statistik, prata om ”kompetensregn” och att ge falska förhoppningar om att Sveriges pensionssystem enbart kan räddas med en stor asylinvandring har journalister och politiker gemensamt bäddat för en enorm backlash och ett i det närmaste irreparabelt gap mellan etablissemanget och väljarna.

När utställda löften aldrig kan infrias och när det blir uppenbart att utsatta grupper oundvikligen måste ställas mot varandra, kommer valresultatet 2014 framstå som en västanfläkt jämfört med vad som väntar 2022. Om folk ens orkar gå och rösta då, vill säga.

Tidigare bloggat:
Utmaningen