I tisdags sände Sveriges Radio ett inslagStudio Ett som berörde byggandet av modulhus. Denna skönskrivning för baracker har blivit många kommuners sätt att kortsiktigt lösa boendefrågan för de nya invånare som staten tilldelar dem och som lagen kräver att de ordnar.

Problemet med modulhusen är att ingen gillar dem. De är en dyr och kortsiktig lösning, de förfular stadsbilden något oerhört och de är heller inte särskilt trevliga att bo i. Dessutom byggs det in en segregation i själva boendet eftersom det är enbart nyanlända som placeras i modulhusen och de byggs lite vid sidan om, vilket en boende i det länkade inslaget påpekade. De är således ur integrationssyfte en dålig lösning.

Skälet till att modulhusen över huvud taget finns är att kommunerna inte anser sig ha något annat val. Att bygga reguljära fastigheter tar uppemot ett decennium från planering till inflyttning. När en kommun ombeds skaka fram hundratals bostäder med kort varsel är alternativen väldigt få.

Bostadsproblematiken är ett belysande exempel på hur den förda migrationspolitiken ignorerade alla praktiska hinder och hur den upplevda godhet som svenska politiker kände i själva verket var missriktad och feltänkt i grunden.

Tesen var enkel: Sveriges godhet och solidaritet mäts i hur många som tas emot, inte hur de tas emot.

Effekten av detta tänkande har vi fått skrämmande exempel på under de senaste åren med trångboddhet, plågsamt långa väntetider på asylbesked, långtidsarbetslöshet och så vidare.

När det i höstas kom uppemot tvåtusen asylsökande om dagen beslöt Migrationsverket att förtäta existerande boenden för att få plats med alla. Asylsökande tvingades då tränga ihop sig på en yta mindre än vad som är rekommenderat för vissa djur. Detta var enligt den rådande dogmen höjden av solidaritet. Ju fler, desto bättre!

Ett annat exempel är farsen runt de ensamkommande barn och ungdomar som kom till Sverige under fjolåret. Sverige tog emot två femtedelar av alla asylärenden i EU från personer som uppgav sig vara minderåriga ensamkommande (2012 tog Sverige emot en fjärdedel, men då var siffrorna en tiondel så höga).

Skälen till att en så stor andel av de ensamkommande valde att söka sig till just Sverige, vårt geografiska läge till trots, är enkla: här var det lättast att få permanent uppehållstillstånd, här gjordes i princip inga ålderstester och här ges gratis boende och utbildning till dig om du uppger att du är under 18. Den som kommer har således alla incitament i världen att ljuga om sin ålder.

Som Uppdrag Granskning visade i onsdagens reportage får detta ytterst allvarliga konsekvenser. Den politiska debatten har framför allt handlat om att minimera kostnaderna för mottagandet – en ensamkommande minderårig kostar nämligen mångfalt mer än en vuxen. Den har inte i så hög grad berört andra följder som politiken har fått. Som att vuxna män, som uppger sig vara under 18, placeras på boenden tillsammans med 12- och 13-åringar.

I ett fall har det fått den kanske yttersta konsekvensen – en 12-årig pojke våldtogs av män boende på samma HVB-hem. Detta hade kunnat undvikas om åldersbedömningar varit kutym direkt vid ankomst.

Flyktingaktivister har tillåtits diktera villkoren för hur Sverige ska se på åldersbedömningar av såväl asylsökande som brottsmisstänkta. Med fullkomligt förfärande resultat.

Slapphet, naivitet och godtrogenhet har präglat migrationspolitiken under alldeles för lång tid. Det gör ont att se konsekvenserna av den påstådda solidariteten. Dessa konsekvenser drabbar inte bara svenska skattebetalare utan även asylsökande barn och våldtagna kvinnor.


Sverige kan knappast kalla sig en humanitär stormakt.

Läs även:
Patrik Kronqvist

Lyssna även till:
Sveriges Radio: Sveket mot barnen – De ensamkommande vuxna