IS. al-Assad. Talibanerna. Usel samhällsservice. Galna skäggmurvlar. Korrupta ledare. Det saknas knappast skäl att söka sig en bättre tillvaro i ett annat land för många människor.

Men påståendet att situationen i världen har förvärrats så avsevärt under den senaste tiden stämmer inte. Kriget i Syrien började 2011. Stridigheter i Irak har pågått i olika intensitet och omfattning sedan invasionen 2003. Och Afghanistan har egentligen inte upplevt fred på flera decennier.

Att det stora antalet asylsökande till Sverige främst skulle bero på konflikterna i sig motsägs nu även av Migrationsverket. Myndigheten konstaterar i sin analys av varför hösten 2015 innebar rekordmånga asylsökande till Sverige att ”den främsta orsaken var att människor i en svår situation upplevde att Schengenområdets yttre gräns var öppen”.

Huvudskälet till att så många tog sig till Europa var sålunda att EU:s yttre gräns inte längre upprätthölls. Skälet till att så många tog sig till just Sverige, genom minst en handfull säkra länder, var och fortsätter att vara den generösa svenska asylpolitiken. Detta är de asylsökande själva öppna med.

Migrationsverket använder begreppet ”snöbollseffekt”. Först kom syrierna. Sedan afghanerna och irakierna. Och nu kommer även alltfler iranier via Turkiet och Grekland. Afghaner är den snabbast ökande gruppen till Sverige i nuläget.

Myndighetens slutsats är att situationen i dessa länder inte har förändrats dramatiskt sedan i somras utan att det är ”möjligheten att lätt ta sig in i Europa som har fått så många människor att samtidigt bege sig hit”. Detta är fullt begripligt.

Slutsatsen borde inte vara kontroversiell. Men det är den. Ty från politiskt håll har situationen under hela hösten beskrivits som den värsta sedan andra världskriget. Detta är alltså direkt felaktigt. Förändringen handlar om en öppen dörr till Europa. En öppen dörr som alltfler sett chansen att passera.

Migrationsverkets slutsats är välkommen. Den kan möjliggöra för fler att dra rätt slutsatser av den situation som EU och Sverige försatt sig i och därmed föreslå rätt åtgärder. Två partier som förmodligen inte kommer göra det är Miljöpartiet och Centerpartiet. Gustav Fridolin har konstaterat att Sverige inte hade haft några problem om bara fler EU-länder haft samma generösa asylpolitik som vi.

Med detta påstående visar Fridolin en fullkomlig brist på förståelse för hur incitament fungerar på människor. Antalet asylsökande påverkas av en rad faktorer. Som chansen att komma in i ett land, möjligheten att få stanna samt vilka välfärdstjänster som erbjuds den som invandrar. Om hela EU vore lika generöst som Sverige, skulle antalet asylsökande till unionen sannolikt öka mångfalt (förutsatt att gränsen var öppen).

Centerpartiet, som alltmer framstår som ett utopiskt hattefnattparti i dessa frågor, står lika frågande som Miljöpartiet inför begrepp som incitament och kapacitet. Detta framgick med plågsam tydlighet när partiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson häromdagen stod i riksdagens talarstol och hånade regeringens begäran om ett andrum i det svenska asylmottagandet.

I gårdagens Uppdrag granskning gjordes ett besök på ett av Bert Karlssons asylboenden. (Jag kan tycka att medierna närmast förföljer honom nu – frågan vart alla dessa människor skulle ta vägen utan de boenden som Bert Karlsson erbjuder ställs aldrig). Asylsökande klagar över en pressad boendesituation och uppmanar Sverige att stänga gränsen.

De asylsökande själva förstår vad ”kapacitet” betyder. De lever mitt i effekterna av att Sveriges kapacitetsgräns är nådd. Det vore önskvärt om vissa politiker lyssnade mer på dem som faktiskt drabbas av detta än på sina egna utopiska dagdrömmar.

De asylsökande är varken intresserade av risdieter eller ett liv i kåkstäder.

Resvägen till Sverige.