Vansinnesdådet på en skola i Trollhättan som dödade två innan gärningsmannen oskadliggjordes, har fått mig att fundera över mediernas roll i hur brottslighet bevakas. Det är uppenbarligen något väldigt skevt över hur svenska medier sköter nyhetsbevakningen och hur olika händelser beskrivs.

Efter dubbelmordet på Ikea, där en eritreansk asylsökande som nyss fått ett avslagsbesked valde ut två personer som ”såg svenska ut” och knivmördade dem, var reaktionen från politiskt håll väldigt försiktig.

Nu kan man visserligen hävda att ett attentat på en skola är ”värre”. Jag tänkte likadant innan jag började reflektera över vad Ikea egentligen är för oss svenskar. Det är en lika öppen miljö, en plats där många människor vistas dagligen, faktiskt en del av mångas uppväxt och liv. Det är till Ikea vi går när vi ska köpa vårt första bohag, eller när vi får tillökning i familjen. Att bli nedhuggen just där, i en idyll av förhoppningar och förväntningar om ens framtida hem, är varken mindre eller mer fruktansvärt än att bli det i skolan. Det är precis lika avskyvärt.

Medierna verkar inte se så på saken. Ikeadådet fick förstås viss uppmärksamhet. Men efter någon dag blev det tyst. Statsministern besökte aldrig Ikea för att visa stöd. Jag kan inte landa i en annan slutsats än att politiker och medier har gjort ett slags rasprofilering av offer och gärningsmän innan de bestämt hur de ska agera.

Ikea: utländsk gärningsman (dessutom asylsökande) svenska offer. Motiv: rasistiskt
Skolan: svensk gärningsman (dessutom enligt uppgift invandringsmotståndare), offer med utländsk bakgrund. Motiv: rasistiskt

Dessa två händelser, som båda skakade om oss, har bemötts helt olika såväl från politiskt håll som från de stora svenska medierna. Efter dådet i Trollhättan ställde statsministern in sin medverkan i riksdagens frågestund och begav sig genast till platsen. Där fanns han tillgänglig för intervjuer under hela dagen. Det var helt rätt av Stefan Löfven att göra så. Men varför var han inte på plats i Västerås efter dubbelmordet?

Vi har sett sorgedemonstrationer i Trollhättan och demonstrationer mot rasism. Medier har rapporterat från skolan flera dagar i rad. Det inträffade kallas av politikerna för ”en attack mot Sverige”.

I fallet med Ikea skickades inrikesministern. Vi såg inga blomhav. Inga demonstrationer mot våldet. Det var förmodligen endast på Flashback som diskussionen levde vidare. Väldigt snart var det som om dubbelmordet aldrig inträffat. Frågan kom att handla om huruvida det var rätt eller fel av Ikea att ha knivar framme i sitt sortiment.

Dagen efter Ikea-dådet rapporterade DN i stora braskande rubriker: ”Trots allt – det dödliga våldet minskar” (vilket inspirerade Magnus Betnér att göra en YouTube-film i vilken han upprepar att Sverige aldrig har varit tryggare än nu, en jättefin passning till mordoffrens anhöriga. Jag har inte sett någon uppföljning på denna film efter skolattentatet.)

Vad är journalisterna och politikerna rädda för? Handlar det åter igen om den där svårdefinierade rädslan för att ”gynna mörka krafter”? Om det är något som gynnar mörka krafter, är det att vinkla och förtiga nyheter. Det är dags att de stora mediehusen börjar begripa det.

I dagens uppkopplade värld finner människor alltid sanningen ändå. Med den skillnaden att förtroendet för de medier som borde ha hantera det hela mer professionellt från första början, har förlorat ytterligare av allmänhetens förtroende.

Tidigare bloggat:
Om att dra snabba slutsatser