Jag tillhör inte dem som skriker efter hårdare straff eller att man ska kasta bort nyckeln. Tvärtom tror jag på rehabilitering och riktig vård för att möjliggöra en återanpassning i samhället efter avtjänat straff.

Att låsa in folk är en sista utväg i syfte att skydda omgivningen från personen i fråga. Först i andra hand ska det fungera som ett slags omgivningens straff för den onda gärning som begåtts. Generellt tycker jag dock att det är viktigare att prioritera rättssäkerheten, som brister på många håll i dag, än att fokusera på längre påföljder.

Ändå skaver något i mig när jag tittar på den svenska kriminalpolitiken. De värsta brotten – våld mot en annan människa – bedöms förfärande lindrigt. Samtidigt som en grov misshandel kan ge några månader i fängelse och en grov våldtäkt i bästa fall något år, utdöms drakoniska straff för narkotikabrott och ekonomisk brottslighet. Detta är en tydlig prioritering från lagstiftarens sida. Och den är felaktig.

Brott utan offer, som sexköp och narkotikabrott, bör avskaffas helt. Brott mot liv och egendom bör ge mer kännbara påföljder. Detta borde vara en rimlig prioritering för en liberalkonservativ borgerlighet.

Serievåldtäktsmannen i Umeå, kallad ”Hagamannen”, satte skräck i en hel bygd under flera år genom att hoppa på och våldta kvinnor. Han dömdes till 14 års fängelse, ett väldigt strängt straff i Sverige. Detta var 2006. Nu är han enligt Sveriges Radio snart på väg ut. Om två månader väntas ”Hagamannen” bli villkorligt frigiven.

Detta är möjligt tack vare den ytterst besynnerliga ”två tredjedels”-principen. Dömda friges rutinmässigt efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Det handlar inte om särskilt gott uppförande.

I fallet med ”Hagamannen” är det särskilt anmärkningsvärt eftersom Kriminalvården så sent som i mars bedömde honom som så farlig att han inte kunde släppas ut utan bevakning. Enligt Kriminalvårdens bedömning i dag finns det en ”hög risk” för återfall i brottslighet.

Även om ”Hagamannen” inte får vistas i Umeå med omnejd, är det oacceptabelt att en person som anses löpa en hög risk att begå nya sexualbrott, släpps ut i förtid. Hur tänker man här? Är det värt risken?

Detta måste upp på bordet nu. Om en person döms till 14 års fängelse och bedöms vara en uppenbar risk för omgivningen, ska denne inte släppas ut efter 9 år. Det finns ingen som helst anledning till detta.

Tidig frivigning kan vara motiverad i undantagsfall när en person visat en snabb och trovärdig återhämtning, kanske är förstagångsförbrytare och inte längre bedöms vara en fara för allmänheten på något sätt. Dessutom bör det inte röra sig om grova brott som mord eller våldtäkt. ”Hagamannen” är således ett sällsynt dåligt exempel på alla tänkbara sätt.

Detta handlar inte bara om att samhället inte ska spotta brottsoffer i ansiktet, utan också i grunden om allmänhetens förtroende för hela rättsväsendet. Lagstiftarna borde inte ta detta för givet.

Lyssna på:
P3 Dokumentär om Hagamannen