Alliansen har ända sedan den bildades gjort en stor sak av att dess partiledare trivs så bra ihop. I klämkäcka framträdanden har de försökt styrka detta, och för utomstående har det verkligen sett ut som om de fyra trivts tillsammans.

Socialdemokraterna har aldrig velat regera med något annat parti. I takt med att partiet blivit mer normalstort i en europeisk kontext, har insikten kommit krypande: vi har inget val. Detta visste Stefan Löfven när partiet gick till val. Siktet var inställt på en koalitionsregering med Miljöpartiet.

Enligt Löfven är Miljöpartiet den ”naturliga samarbetspartnern”. Detta trots att socialdemokrater runt om i landet egentligen tycker genuint illa om de gröna. Ändå sitter de där nu. I samma svaga regering. Det går sådär, för att uttrycka det milt. Framträdande S-partiföreträdare har rent av försökt skylla det egna partiets katastrofsiffror i opinionen på regeringspartnern.

För att visa hur bra de tycker om varandra, och framför allt hur roligt de har ihop, dök de båda språkrören upp på S-kongressen. Åsa Romson, som numera spenderar kvällarna med en talpedagog för att lära sig att uttala ”Auschwitz”, försäkrade att de två partierna inte bara arbetar hårt utan också har, just det, väldigt roligt ihop. Stela leenden och kalla kramar på scenen bekräftade inte riktigt en känsla av innerlig värme och spontan glädje.

Det finns små försiktiga tecken på att Löfven vill ändra bilden av sitt parti. Olagliga tältläger är något ”vi måste göra något åt”. Envar har ett ansvar att göra sig själv anställningsbar. Och föräldrar och deras barn måste inse att skolan går före både Netflix och fritidsintressen. ”Gör din plikt och kräv din rätt”, sammanfattar Löfven.

Det låter gammaldags och väldigt långt ifrån det Sverige som vi ser i dag. Dagens Sverige är ett land där det egna ansvaret sällan eller aldrig omnämns. Det är alltid ”samhället” som ska gripa in. Det är alltid någon annans fel att du har hamnat i den situation du befinner dig i. Detta synsätt är så inpräntat i det allmänna medvetandet att det dominerar all nyhetsrapportering. Defaultläget i svensk nyhetsbevakning är att det allmänna, samhället, alltid har gjort för lite. Att det behövs mer kontroll, fler regleringar, helst en ny lag. Att vara socialist i ett sådant samhällsklimat är busenkelt eftersom socialistens svar alltid är just kontroll, regleringar och förbud.

Löfvens försök att låta som en traditionell landsfader som kräver att alla medborgare tar ansvar i sitt eget liv faller ganska platt när man tittar på vilken politik hans regering för i praktiken. Det avspeglas i exempelvis arbetsmarknadspolitiken, synen på föräldraförsäkringen, sexualpolitiken och inte minst migrationspolitiken. Det finns helt enkelt ingen plats för egenansvar i Socialdemokraternas Sverige.

Här finns en självklar konfliktlinje som borgerligheten skulle kunna utnyttja. Under Reinfeldts tid vid makten gick emellertid det största allianspartiet åt andra hållet på flera viktiga områden, däribland asylpolitiken, jämställdhetspolitiken och synen på tiggeri.

Inget tyder på att Moderaterna kommer driva en annan linje under Anna Kinberg Batra. Det lilla hopp som nu finns om en uppvaknad borgerlighet som tar individens frihet, ansvar och självständighet på allvar ligger hos en föräldraledig kristdemokrat.

Huruvida det hoppet kommer infrias ens delvis återstår att se.