Dagens stora snackis var att den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad vill ge förstahandskontrakt till ”hundratals” människor som har det svårt. Det sticker i ögonen på skötsamma medborgare som har svårt att svälja att ”knarkare” får förtur till annat än en tidig död.

I praktiken finns i dag en rad chanser till förtur och hjälp till en bostad. Bostadsförmedlingen har en egen förtursavdelning som kan bevilja förstahandskontrakt till personer av medicinska skäl (och du förlorar inte ens din plats i kön). Inom socialtjänsten finns en rad möjligheter för personer med olika sorters problematik att få hjälp med boende – dock i andra hand via stadsdelen.

Bostadsborgarrådet Ann-Margrete Livh (V) menar att Stockholm nu vill ta ett större ansvar. I DN beskrivs initiativet som ”ett nytt grepp”. Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, ska sköta uthyrningen och politikerna hoppas att även privata hyresvärdar ska ställa upp med lägenheter.

Jag har sett reaktionerna på det rödgrönrosa förslaget i sociala medier och vill därför reda ut en del missförstånd. Det är stadshusmajoriteten själv som har skapat dem genom att sända konstiga signaler, men många låter också sin egen okunskap komma i öppen dager när de reagerar.

I grunden innebär förslaget nämligen inget nytt. SHIS arbetar redan i dag med sociala boendeinsatser, alltifrån rena stödboenden till genomgångsbostäder för vuxna och familjer som innebär en boendetid på upp till sju år. Under denna tid förväntas den boende undanröja hinder för att få ett förstahandskontrakt på den reguljära bostadsmarknaden, som att arbeta med sina skulder och samla kötid hos Bostadsförmedlingen. Därutöver finns en välutbyggd FoT-verksamhet (försöks- och träningslägenheter) för personer med psykiska, missbruks- och allvarliga sociala problem.

Presentationen av förslaget har varit virrig. Å ena sidan hävdar Ann-Margarethe Livh att staden ska ta ett större ansvar, och socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) anger ”stora barnfamiljer, anhöriginvandrare och missbrukare” som tre potentiella målgrupper. Å andra sidan sa Livh i radio att det ”absolut inte” handlar om att hjälpa alla som saknar eget kontrakt. Det är fråga om runt ett tiotal personer eller familjer i en särskilt utsatt situation.

Ett tiotal personer och familjer. Ur ett allmännyttigt bestånd på runt 80 000 lägenheter. Det är alltså den stora satsningen från den rödgrönrosa majoriteten? Det blev stora rubriker minsann. Jag gissar att det handlar om personer som i dag bor i dyra hotellplaceringar som kostar skattebetalarna 30 000 kr/månad och rum. Att hjälpa dem till en lägenhet är win-win på alla tänkbara sätt.

Även Moderaterna snurrar till det när de kallar det en fortsättning på Bostad först, som fem stadsdelar i Stockholms stad bedriver i projektform sedan några år tillbaka. Begreppen blandas friskt här. I Bostad först hamnar personer som misslyckas med alla andra boendelösningar, och som är i aktivt missbruk. Det är en ömsom hyllad, ömsom ifrågasatt insats (själv hamnar jag någonstans mitt emellan i bedömningen så långt), och målgruppen är sådana som inte ens fungerar i träningslägenheter med boendestöd på grund av missbruket.

Detta är socialt arbete. Det ska syfta till normalisering, inte millimeterrättvisa i bostadsköer. När någon bittert kommer med påståendet att de kan få en lägenhet ”bara de knarkar” kan jag svara: javisst. Använd droger i 15 år, kuska runt på härbärgen, dra på dig skulder till Kronofogden, bli vräkt, förlora kontakten med både drogfria vänner och dina barn, och återkom sedan om du tycker att allt detta är värt ett hyreskontrakt hos SHIS.

Min enda invändning är egentligen att reglerna på bostadsmarknaden i dag har blivit så rigida och omsättningen på lägenheter så begränsad att Bostadsförmedlingen och Stockholms stad prioriterar olika sido- och förturslösningar för en växande skara människor. Detta är ett bostadspolitiskt fiasko och tyvärr knuffar det allt fler till socialtjänstens väntrum.

Socialtjänsten riskerar att bli en bostadsförmedling och i förlängningen en allt större hyresvärd. Det kan inte vara tanken med det sociala arbetet.