Internationella kvinnodagen bjuder alltid på feministiska utspel, intervjuer med kvinnor om hur det är att vara kvinna i dag, upprop mot patriarkatet och mycket annat. I år firas dagen även med en mensfest med tillhörande mensdrinkar, tydligen.

Den feministiska kampen i Sverige går hand i hand med antikapitalismen. Det är alltså i huvudsak en vänsterextrem rörelse som ifrågasätter grunderna i det västerländska samhället, inte bara enskilda frågor om kvinnors hemarbete, lägre löner och rätten till abort.

I denna vänsterextrema rörelse har idéer om intersektionalitet, rasifiering och ett starkt hbtq-fokus flyttat in. Dagens feministiska rörelse är således oerhört spretig. Men den är utan tvivel vänster. Väldigt vänster. Att så många inom borgerligheten inte har något emot att förknippas med den är både anmärkningsvärt och oroväckande.

Hos DN träffas fyra av svensk politiks kvinnliga tungviktare; Annie Lööf (C), Gudrun Schyman (Fi), Birgitta Ohlsson (FP) och Marita Ulvskog (S). Alla feminister, förstås. Lööf konstaterar att endast en tredjedel av riksdagspartierna leds av kvinnor. ”Det är för lite. Det är för dåligt”, konstaterar hon. Kompetens före kön tycks inte vara så viktigt. Enligt EU-parlamentarikern Ulvskog står män på möten och ”skriker ut sin frustration och sitt hat” när frågor om barnledighet diskuteras.

Att män kan bete sig lite hur som helst medan kvinnor granskas mycket hårdare har blivit ett axiom. Ingen ifrågasätter detta påstående längre.

Men det är inte riktigt sant. Ta den famösa intervjun med Alice Bah Kuhnke som ett färskt exempel. Kulturministern visar prov på dåligt omdöme och en gränslöshet som knappast ens Håkan Juholt hade lyckats matcha, men hon gör också något som en manlig politiker aldrig hade kunnat göra ostraffat.

”Det ovanliga med Alice Bah Kuhnke är att hon ger röst åt sina impulser. 

I bilen äter jag en chokladkaka till mellanmål. I kultur- och demokratiministerns jargong blir jag till slut ”chokladmannen”. 

– Vad sa du alldeles nyss, chokladmannen?! Vad var det du sa?
Jag borstar bort några flarn från byxorna. 

Hon tar notis. 

– Ja, det ser ju väldigt dåligt ut att ha en chokladfläck på snoppen!

Vi närmar oss lärdomsstaden: kulturministern samlar ihop sig. Det ligger ett antal mobiltelefoner i hennes knä: min egen med den påslagna mikrofonen, hennes privata i ett silverhölje, regeringsmobilen. 

– Är det här din?! Ja, talla inte på min. Olla din egen, du! 

Hon kluckar förtjust.”

Epitetet Bah Kuhnke får för detta beteende är ”frispråkig”, att hon ”ger röst åt sina impulser”. Visst verkar hon rolig och avslappnad, om än inte ett dugg ministerlik. Men vänd på rollerna och situationen ter sig plötsligt fullständigt orimlig.

Ta en manlig minister i samtal med en kvinnlig journalist. Tänk dig han kallar journalisten för ”chokladkvinnan” för att hon äter en chokladkaka som mellanmål. Tänk dig kommentarer om choklad på kvinnans kön eller bröst.

Den ministern hade förmodligen fått löpa gatlopp i en stormvind av feministisk kritik mot manlig härskarteknik och sexism, kanske tvingas avgå. Bah Kuhnke klarar sig därför att hon är kvinna, miljöpartist och inte vit.

Så visst spelar hudfärgen och könet roll i Sverige. Men inte riktigt på det sätt som de identitetspolitiska feministerna hävdar.