Edward Snowden fick i går Right Livelihoods hederspris för sina insatser och mottog via länk från Ryssland stående ovationer. Priset delas med The Guardians chefredaktör Alan Rusbridger, vars tidning under maximalt tryck från både från den amerikanska och den egna regeringen fortsatte att publicera avslöjanden från Snowdens dokument.
Det tragiska i sammanhanget framkom med glasklar tydlighet vid själva ceremonin. Snowden kunde inte närvara. Eftersom USA har dragit in hans pass och efterlyst honom för en rad brott och eftersom endast ett fåtal länder i världen vågar stöta sig med supermakten, har Snowden fastnat i Moskva. För Vladimir Putin passar detta väldigt bra just nu. USA:s most wanted skyddas av Putin. Frånsett Ryssland är det ett fåtal latinamerikanska länder, och kanske Kina, som skulle kunna göra detta.
Det enda rimliga vore att ett antal EU-länder erbjuder Snowden asyl. Men precis som Snowdens advokat Wolfgang Kaleck torrt konstaterade i går, är fredspristagaren (!) EU mer mån om att promota mänskliga rättigheter när brott mot dem begås utanför EU:s gränser än inom dem.
I detta ligger naturligtvis först och främst realpolitiska överväganden. Det är därför Sverige aldrig ens kommer att överväga att hämta Snowden med regeringsplanet, som miljöpartisten Valter Mutt föreslår (man får ändå beundra hans idealism).
DN:s Peter Wolodarski solade sig i glansen från Rusbridger på Utrikespolitiska institutet och kallade The Guardian ”ett journalistiskt föredöme”. Men vad har DN sysslat med under det dryga år som gått sedan Ed Snowden satte sitt eget liv på spel och The Guardian, och i viss mån även regimtrogna New York Times, publicerade de läckta dokumenten i vecka efter vecka, månad efter månad?
DN har knappast bidragit till en bred diskussion i Sverige om massövervakning, rätten till personlig integritet och vikten av journalistisk integritet. Ett upprop till stöd för nämnda tidningar är allt vi har sett från DN. Tidningen har ingalunda profilerat sig i denna fråga och inte prioriterat bevakningen. Sveriges största dagstidning hade kunnat göra mycket mer.
Snowden avslöjade allvarliga och omfattande övergrepp från den amerikanska staten och dess allierade. Övergrepp som har drabbat miljoner oskyldiga människor. Politiker och företrädare för övervakningskomplexet har ljugit medborgarna rakt upp i ansiktet. Att avslöja detta är bra. Och synnerligen sunt i en demokrati.
Visst vore det fantastiskt om Snowden kunde få asyl i Sverige. Men även om en sådan ansökan mot förmodan skulle beviljas, skulle jag avråda honom från att komma hit. Sverige har gått i USA:s ledaband väldigt länge, och under Alliansens tid vid makten och Carl Bildts ledning på UD blev detta ledband snarast ett hundkoppel. Snowden är mycket tryggare där han befinner sig nu.
Detta i sig är naturligtvis ett skrikande underbetyg för Sverige som demokratisk stat och så kallat föredöme i världen.
Sverige kan snarast kallas för en demokratur i dagens läge. Föredöme var det länge sedan vi var, nu är vi snarar till åtlöje inför resten av världen. Man skrattar åt stackars naiva, knasiga och socialistiska Sverige.
Vad har socialism med det att göra? Inte ett skvatt. Det började med socialdemokraterna och eskalerade ORDENTLIGT under borgerligt styre. Vilket pekar på behovet av ett nytt parti, alla de etablerade partierna är ju överrens om att styra skutan så fort det bara går mot en dystopi.