Stefan Löfven borde ha vetat vad han gav sig in på. Hans parti fick en knapp tredjedel av rösterna. Miljöpartiet backade i valet. Tillsammans skulle de ändå regera Sverige. Alla frågade sig hur det skulle gå till. Hur skulle knappt 40 procent av rösterna ens kunna få igenom en budget?

Löfven döpte sin regering till en ”samarbetsregering”. Han hoppades kunna splittra Alliansen genom att sträcka ut handen till Folkpartiet och Centerpartiet och hoppas att de skulle vara maktgiriga nog att ta den handen. Men Jan Björklund och Annie Lööf var snabba med att avfärda sådana inviter. De avsåg inte att splittra Alliansen, och varför i hela friden skulle de svika sina väljare genom att underlätta för en socialdemokratisk regeringsbildare?

Samtidigt gjorde sig Löfven beroende av stöd från Vänsterpartiet, vilket i praktiken omöjliggjorde för Alliansens partier att göra upp med honom.

Löfven spelade högt när han kallt räknade med att SD skulle lägga ned sina röster bara för att ”det är praxis”. Hans regerings framtid byggde helt och hållet på detta antagande. Det var ett vågspel som inte höll. För detta bär statsministern, den store förhandlaren, hela ansvaret.

Det enda rimliga är Stefan Löfven avgår. Kanske för att ånyo få uppdraget att bilda en regering. Kanske för att slutligen ge upp och se till att ett extraval utlyses nästa år. SD har spelat skjortan av Löfven.

Och bli nu inte alltför orolig. Belgien klarade sig utan regering i 19 månader. Jag tror nog att Sverige kan klara sig utmärkt efter några månader av politisk turbulens.

Se även:
Mattias Karlsson (SD) i SVT