Det blir väldigt mycket migrationspolitik här just nu. Förklaringen är enkel: det är den hetaste frågan i Sverige, och även en av de viktigaste. Nyvalet kommer sannolikt i hög grad handla om flyktingpolitiken. Därför skriver jag en del i ämnet.

Reaktionerna på Kristdemokraternas utspel som sänkta kostnader för flyktingmottagandet har varit de väntade. Rödgröna politiker och skribenter tog genast avstånd, hävdade att KD krattade manegen för SD och att högre krav på nyanlända ”sänder fel signaler”. Somliga upprepar Danmark och Dansk Folkeparti som ett avskräckande exempel. Etikettverkstaden har haft fullt upp, som vanligt.

Andra har varit försiktigt positiva. Hanif Bali (M) tycker att Hägglunds förslag har en god ansats men att de behöver utvecklas. SvD:s ledarredaktion, som länge förfäktat en tillnyktring i integrations- och migrationsdebatten, hejar på och till och med DN har en del positivt att säga.

Allt tyder nu på att nästa års extraval verkligen blir ett val om flyktingpolitiken. Även om partierna kommer driva frågor om jobb, ekonomi och välfärd kommer migrationspolitiken överskugga det mesta. Det är också i denna fråga vi kommer få se de hetaste debatterna.

Richard Swartz har en väldigt intressant kolumn i dagens DN som berör hur förpestat debattklimatet har blivit. Den visar på precis hur tossig svensk migrationspolitik och -debatt måste te sig från utlandet. Swartz exemplifierar:

Detta är fullkomligt omöjligt, säger man till mig. Tror ni att ni lever i er egen värld med egna regler och lagar? Jämför ni er aldrig med vad som gäller för resten av Europa? Alla behöver vi ju en måttstock. Nej, säger jag. Vi jämför oss med er bara när det ibland sägs att ni måste göra mer än ni gör i dag. 

Här brukar mina samtalspartner förläget skruva på sig och låtsas som om de inget hört. Fast de finner sig snabbt: ni svenskar tror alltså att ni är bättre än vi. Men varför skulle ni klara av vad vi redan på långt lägre nivåer har stora problem med? Ni verkar autistiskt förälskade i er egen godhet. Men sådant slutar i hyckleri och självbedrägeri. Och SD är det politiska pris ni betalar för att få uppträda som humanitär stormakt. Det är er egen orealistiska invandringspolitik som skapat detta monster.

Tyvärr är detta en skrämmande träffsäker beskrivning av läget i Sverige. Det innebär att partier inte får utforma sin egen migrationspolitik längre. Inte utan att få ett officiellt godkännande från Miljöpartiet. Allt måste gå igenom ett anti-SD-filter och godkännas innan förslagen kan läggas fram. Rätt ord måste användas. Debattklimatet har blivit helt förpestat, och det har skapat en väldigt skadlig låsning. Det kan varken tänkas eller diskuteras konstruktivt så länge dessa tankar och diskussioner inte faller MP i smaken.

Så här kan vi inte ha det. Låsningen måste brytas. Om KD:s inspel, alla dess brister till trots, bidrar till detta är det mycket välkommet.

Ett utvecklingsarbete inom Alliansen har nu påbörjats. Efter Kristdemokraterna kom Folkpartiet som med den förre integrationsministern Erik Ullenhag i spetsen listade en rad förslag på hur den så kallade migrationsutmaningen ska mötas. Överlag kan ansatsen från Ullenhag & c/o beskrivas som den gamla socialdemokratiska parollen ”stolt men inte nöjd”. Överlag fungerar allt bra, det behövs bara lite mer av allt.

FP förmår tyvärr inte tänka nytt. Bättre SFI har det ropats på i åratal. Förändringar har genomförts men kvaliteten är fortfarande undermålig (och SFI-bonusen blev ingen framgång). FP vill som så många andra ”sänka trösklarna” in på arbetsmarknaden, men har hittills bara lyckats skapa skattefinansierade specialanställningar grundad på var den arbetssökande är född. Det är ingen framkomlig väg.

Jag hoppas jag att vi äntligen kan få en saklig migrations- och integrationsdebatt där empiri väger tyngre än magkänslor och där fler börjar inse att det viktigaste inte är vad SD tycker om ett förslag, utan om det alls fungerar. 


Läs även:
Fnordspotting, Den hälsosamme ekonomisten