Alliansen kallade i dag till pressträff för att redogöra för en del förslag på det kriminalpolitiska området under rubriken ”Ett tryggare Sverige”.

Alliansen föreslår straffskärpningar och nya brottsrubriceringar. Men det är inga radikala grepp som tas utan handlare snarare om smärre justeringar. Höjda minimistraff för grova våldsbrott och brutet kontaktförbud är några av förslagen.

Regeringen vill även skärpa straffen för människohandel, men nämner bara sådan för sexuella ändamål och kvinnor som offer. Vi vet sedan tidigare att majoriteten av all människohandel inte är av sexuell art utan handlar om utnyttjande i jordbruk, byggindustrin men också i tiggeri. Detta är dock inte lika PR-mässigt som sex.

”Synnerligen grov våldtäkt” är en ny brottsrubricering som ska utredas i ännu en sexualbrottsutredning. En annan är ”oaktsam våldtäkt”. Regeringen vill söka komma åt de fall där domstolen ansett att ett övergrepp sannolikt har begåtts men där det inte är helt klarlagt att gärningsmannen förstått detta.

Jag förstår intentionen att täppa igen denna lucka, men ställer mig lite frågande till begreppet. Oaktsamhet är visserligen ett rekvisit som finns på en rad områden, men kan man verkligen våldta någon av oaktsamhet? Är inte våldtäkt en mer aktiv handling med ett tydligt mål, nämligen samlag eller annan jämförbar sexuell aktivitet med en annan person? I begreppet ryms ju våld eller hot om våld. Det är oroväckande att våldtäktsbegreppet kommit att urvattnas på det här sättet.

Utredningen ska även titta på ”de skeenden som finns i rättsväsendet”, vilket betyder att utredaren ska undersöka hur myndigheterna bemöter brottsoffer men också varför så få anmälningar leder till åtal och fällande dom. Regeringen vill även undersöka ett samtyckesrekvisit i våldtäktslagstiftningen, alltså precis som aktivistgrupper som Fatta.nu kräver.

Det förefaller således närmast oundvikligt att Sverige, oavsett regering efter valet, kommer få en samtyckteslagstiftning inom något år. Jag tror att det vore olyckligt, vilket jag redogjort för tidigare.

I Sverige släpps dömda personer i normalfallet efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Nu vill regeringen att den som återfaller ska tvingas avtjäna tre fjärdedelar av straffet när de återvänder till fängelset. Detta kallas för en ”skärpning” men är i grunden en förändring på marginalen.

Jag har aldrig förstått poängen med en generell rabatt av detta slag. Visst kan man tänka sig att personer som verkligen visat prov på förändring och utveckling under sin fängelsetid kan släppas i förtid. Men att alla rutinmässigt ska släppas efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet är svårt att begripa poängen med.

Jag förstår vad Alliansen försöker göra här. De vill åter framstå som det alternativ som tar kampen mot brottsligheten på allvar. Och, förstås, vinna tillbaka en del högerväljare som gått till SD. Men efter åtta år vid makten känns detta försök förvånansvärt lamt.

Jag är inte heller övertygad om att borgerliga väljare är överförtjusta i utvidgningen av våldtäktsbegreppet och stegen mot en omvänd bevisbörda, som samtyckeslagstiftningen riskerar att leda till.