När KD:s toppnamn i EU-valet Lars Adaktusson debatterade mot Piratpartiets Christian Engström i DN:s regi (se debatten här) dök frågan om blockering av barnpornografi på internet upp. En synbart nöjd Adaktusson försökte framställa Engström som en laglöshetens och nonchalansens man.

När Engström utfrågas i P1 Morgon dyker den upp igen. Frågan är synnerligen perifer, men tillräckligt snaskig för att varken politiska motståndare eller journalister ska kunna låta bli den. Christian Engström beskylls för att inte stå upp för barns rättigheter på grund av att han röstade nej till ett EU-förslag 2011 som dels jämställde riktiga övergrepp med teckningar, dels förordade blockeringar på nätet.

Låt oss prata om detta igen, en gång för alla. Det verkar som att det behövs.

Barnporrbekämpningen har kidnappats av flera krafter som bryr sig betydligt mer om sina egna politiska intressen än om barns väl och ve. En sådan kraft är upphovsrättsindustrin, som efter att ha sett hur filtrering och blockering av misshagligt material vunnit politiskt bifall föreslagit att samma metoder ska användas för att bekämpa fildelning.

Att polisen vill ha datalagring och massövervakning är månne ingen större skräll. De önskar förstås så stora befogenheter som möjligt, och använder gärna kampen mot barnporren som svepskäl för att få det. Men när politiska partier som försvarar massövervakningen, och dit hör i högsta grad Adaktussons parti, argumenterar på samma sätt måste vi fråga oss vad de egentligen vill. Ty världen är inte så rosenskimrande att dessa partier enbart är ute efter att värna barns rättigheter.

Christian Engström stod rakryggad upp för friheten på internet genom att rösta nej till internetblockering när frågan var uppe på EU-nivå. Poängen är att den som vill ha åtkomst till olagligt material av någon sort egentligen bara behöver två saker: en normalbegåvning och en Tor-uppkoppling (eller någon annan anonymiseringstjänst). Filtrering och blockering är därför väldigt trubbiga och, faktiskt, menlösa verktyg. Stängning av sajter är mer effektivt.

Vi måste försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Och vi måste förstå begreppet ändamålsglidning. Det främsta skälet till att jag är hårdnackad motståndare till internetcensur och blockeringar är att en ökad acceptans för sådana åtgärder riskerar att spridas till andra områden – precis som upphovsrättsindustrin hoppats.

Det saknas inte politiker som vill censurera internet i syfte att bekämpa allt från drogliberalism och homosexualitet till hädelse av profeter och mycket annat. I EU har vi sett förslag på att stänga av fildelare från internet. Och i Sverige har vi ett feministiskt parti som vill att ”möjligheten att begränsa spridningen av pornografi utreds”. Partiet kan snart sitta i Europaparlamentet och, om olyckan är framme, även i riksdagen.

Det är just därför som vi måste sätta ned foten mot alla förslag om censur och filtrering. Den dörren ska hållas stängd. Tyvärr har anden redan släppts ur flaskan, vilket gör att vi lär få se fler förslag i framtiden där censur och blockering är populära verktyg i kampen mot ett upplevt problem.

Självfallet ska polisen bekämpa övergrepp mot barn. Personer som begår dem ska lagföras. Men vi måste inse skillnaden mellan att 1) begå ett fysiskt sexuellt övergrepp, 2) titta på en bild av ett övergrepp som redan har skett och 3) titta på en teckning eller datoranimerad bild som föreställer en minderårig person i en sexuell situation (med eller utan svans).

Det förstnämnda ska polisen prioritera – vilket alltså betyder att de inte ska jaga runkpellar och framför allt inte översättare av mangaserier. Varken poliser eller politiker ska ha några synpunkter på människors sexuella preferenser och fantasier så länge dessa inte utageras på ett sätt så att de skadar en annan människa.

Svårare än så är det inte.