Det är så kallat supervalår. Men den där valtemperaturen som alla pratar om känner jag inte av. Det är faktiskt så svalt och ointressant att kvällstidningarna, denna gång Aftonbladet, känner sig tvingade att sätta krigsrubriker för att undvika att läsarna somnar eller läser om Let’s Dance i stället.

Valåret 2014 är i lika hög grad som de senaste riksdagsvalåren en veritabel visionär öken. Partiernas mysiga mitterparty har gjort väljarnas jobb på valdagen allt knepigare. Det återstår nu väldigt få reella konfliktytor i svensk politik.

Inte ens inom skolpolitiken, som normalt varit en stridsfråga men där Socialdemokraterna gett upp gamla tiders flumideologi och lagt sig närmare Jan Björklunds betygsfokuserade skola, står det längre någon strid. Alla partier tycks överens om att politikerna ska styra skolan, gärna i detalj. Friskolorna kommer även i fortsättningen att vara vänsterns hackkyckling, men det finns inget stöd för att avskaffa det fria skolvalet.

Långtidsarbetslösheten och ”utanförskapet” lär vi höra mer om. Men hur mycket Socialdemokraterna än kritiserar Fas 3 och lovar att avskaffa det, har inte heller S någon lösning på hur dessa människor ska komma ut i långvarig egen försörjning. Fas 3 kommer att ersättas med andra åtgärder under annat namn.

Mest anmärkningsvärt är hur ett land sluter sig från omvärlden under ett valår, hur små frågor slår ut viktiga. De verkligt stora frågorna, de frågor där det verkligt skulle behövas politiskt mod och kraft just nu, viskas det knappt om. Läget i Sveriges närområde, övervakningsstaten och dess konsekvenser för människors liv både i dag och i framtiden, demokratins svanesång i EU och så vidare. Tyst.

Räkna däremot att få höra desto mer om ekologiska grödor, grisuppfödning, dubbdäcksförbud och hur många år det kommer att ta innan pappor tar ut lika stor del av föräldraledigheten (som argument för kvotering).

Välkommen till ankdammen, ursäkta valåret, 2014.