I Socialtjänsten pratar vi ofta om grunduppdrag. I den moderna tidens sociala köp- och säljverksamhet finns alltid en beställare och en utförare. Och, givetvis, en klient där i mitten.

Uppdragsgivaren/beställaren ger ett tydligt definierat uppdrag till utföraren. Eftersom socialt arbete handlar om förändringsarbete med människor, och människor per definition är oförutsägbara, tenderar det att inträffa saker som gör att utföraren ibland tvingas kliva utanför den mall som utgör grunduppdraget. Det viktiga är att steget inte blir för långt och vandringen där utanför alltför långvarig. Det gäller att hitta tillbaka till uppdraget igen.

I Sverige verkar staten alltmer ha kapitulerat från sitt grunduppdrag. I grunduppdraget ingår en rättsstat, polis och en försvarsmakt mot yttre hot. Där ingår också ansvar för att sörja för den övergripande infrastrukturen i samhället.

Sverige har valt en modell med en extensiv och universalistisk välfärdsstat. Staten har åtagit sig vad vi kan kalla ett gigantiskt tilläggsuppdrag. Beställaren är rimligen majoriteten av väljarna. Statens klor når således långt utanför vad som skulle definieras som en grunduppdrag.

Och där uppstår problemet: Staten ägnar mer tid och resurser åt dessa sidouppdrag än det som ska vara statens huvuduppgifter, helt enkelt eftersom grunduppdraget tagits för givet och inte tillfredsställer beställaren längre. Han vill ha mer. Politikerna agerar därefter.

Rättssäkerhetsfrågor nämns aldrig i valrörelsen, trots att rättsstaten är demokratins grund. Försvaret blir aldrig en valfråga, ingen prioriterar tråkiga infrastrukturfrågor när de kan prata höjda bidrag och rättspolitiken behandlas alltid styvmoderligt av populistiska plakatpolitiker.

Effekterna går inte att blunda för längre. Vi ser en förfallen infrastruktur. Vi ser en försvarsmakt som enligt ÖB kan hålla stånd mot ett begränsat anfall under en vecka och som tar ledigt på röda dagar. Vi har en polismakt som visserligen vuxit i omfång men som inte har blivit ett dugg bättre på att sköta sitt jobb. Kärnuppgifterna för en stat, det som den verkligen borde göra, har blivit sekundära.

Det verkar nästan som att staten skulle må bra av lite handledning. Kliv in i boxen igen. Tillbaka till grunduppdraget!