Centerpartiets kvinnoförbund Centerkvinnorna har i två debattartiklar i Svenska Dagbladet
propagerat för att utvidga sexköpsförbudet till att omfatta svenska medborgare
var i världen de än vistas. Kravet är inte nytt och debattekniken visar hur
gamla föreställningar, som i vissa fall beskriver en liten del av företeelsen
sexhandel men i andra är direkt vilseledande, lever kvar.

Centerkvinnorna sätter stor tilltro till den utvärdering av
sexköpslagen (SOU 2010:49) som leddes av nuvarande JK Anna Skarhed och presenterades 2010.
Utredningen de hänvisar till är emellertid mycket undermålig. Den var ett
beställningsjobb från alliansregeringen i syfte att ge legitimitet till en
straffskärpning, och i direktiven framgick att sexköpslagen som sådan inte fick
ifrågasättas. Utredaren skulle framför allt titta på tillämpningen av lagen.
Som brukligt i svensk diskurs var sexarbetarnas upplevelser av
sekundärt intresse för utredarna. Skarhed
konstaterade att de negativa effekter som vissa sexsäljare upplevde av sexköpsförbudet
”närmast [måste] betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet
med lagen är att bekämpa prostitutionen”. Att sexsäljare upplever
stigmatisering och otrygghet är alltså i utredarens ögon positivt eftersom
politikerna har bestämt att prostitutionen som sådan är skadlig. Tydligare än
så kan knappast riksdagens ointresse för sexsäljarnas hälsa och trygghet
illustreras.
Begreppet sexsäljare må vara kontroversiellt för
Centerkvinnorna och regeringens utredare Anna Skarhed men är inte obekant i
svensk diskurs utan har använts av Socialstyrelsen i dess rapporter Kännedom om prostitution. Det är, till
skillnad från Skarheds begrepp ”utnyttjad i prostitution”, värdeneutralt och
beskriver bara det affärsförhållande som råder mellan köpare och säljare.
I Sverige försvaras sexköpslagen nästan alltid utifrån ett
samhälleligt perspektiv. De kvinnor och män som säljer sexuella tjänster ingår
inte i ekvationen. Deras röster tillskrivs inget värde, i synnerhet inte om de
inte ser sig själva som offer. Centerkvinnorna och andra som försvarar
sexköpslagen tenderar att blanda tvång med frivillighet, minderåriga med vuxna
och gatusexförsäljning med nätbaserad sexförsäljning. Allt i en enda röra. Detta
kokas sedan ned till ett ord: utnyttjande.
Säljaren anses befinna sig i ett maktunderläge gentemot köparen. Detta är
emellertid främst en ideologisk konstruktion, inte en beskrivning av
verkligheten.
Nya Zeeland har valt en annan väg än Sverige genom att sätta
fokus på sexarbetaren. Landets Prostitution Reform Act (PRA) syftade till att
förbättra hälsan och säkerheten för sexarbetarna.  Det gjordes ett medvetet val att inte fokusera på de
politiska och moraliska aspekterna av sexhandeln. Viktigare än antalet sexsäljare
är hur sexsäljarna mår, ansågs det. Detta är ett humanistiskt synsätt fjärran
från den radikalfeministiska maktanalys som ligger till grund för svensk
lagstiftning.
Vissa länder, som Nederländerna och Tyskland, har reglerat
prostitutionen. Nya Zeeland valde 2003 att avkriminalisera och låta arbetsrättslagstiftningen
omfatta även sexarbetarna. I stället för att reglera hela sexhandeln har man
genom ett fåtal lagar stärkt sexarbetarnas rätt till god hälsa och trygghet.
Där ingår en laglig rätt till att kräva kondom, en laglig rätt att säga nej även
efter erlagd betalning och en laglig rätt att gå direkt från sexarbete till
a-kassa.
Centerkvinnorna hävdar att våld mot sexarbetare inte minskar
om verksamheten blir legal och att det inte finns någon frivillig prostitution.
Men i den stora studie som gjordes för att utvärdera PRA hävdade endast 4,3
procent av de kvinnliga och 2,1 procent av de manliga sexarbetarna att någon
annan tvingade dem att arbeta som sexsäljare. Andelen var något större bland
gatusexsäljarna än övriga. I utvärderingen av lagen konstaterades också att
prostitutionen inte har ökat, att sexsäljarnas hälsa har förbättrats, våldet
mot dem minskat och att förtroendet för myndigheterna ökat. Många farhågor som
fanns mot avkriminaliseringen kom på skam.
Uppgiften att sexköpslagen minskat prostitutionen i Sverige
med hela 50 procent stämmer inte. Ett problem är att ljuset påfallande ofta
riktas mot den synliga gatuprostitutionen, som även landets olika
prostitutionsenheter erkänner står för en bråkdel av den totala prostitutionen.
Vi får därför en skev bild av läget. Efter en initial minskning är omfattningen
av sexhandeln i dag tillbaka på ungefär samma nivå som när sexköpslagen
klubbades i riksdagen 1998.
Vad Centerkvinnorna än tycker om saken väljer faktiskt vissa
att sälja sex av fri vilja. Är det då inte bättre att hjälpa sexarbetarna till
ett bättre och tryggare liv så länge de vill sälja sex? Det är möjligt att
hjälpa sexarbetare som vill lämna arbetet samtidigt
som vi stöttar dem som vill vara kvar genom empowerment och rättigheter i lag. 
Den svenska sexköpslagen är inte till för sexarbetarna. Den är till för att
moralistiska politiker ska kunna sova gott om natten. 


(Klicka för större bild)
Legal. Delvis legal. Förbjuden. Data saknas.