Nyhetsvärderingar och fulla demokratier

Svenska mediers bevakning av det amerikanska presidentvalet fortsätter att vara massiv. Trots att det, kan man tycka, inte borde finnas så mycket mer att säga.

Sista söndagen innan valet har SvD en stor jämförelse mellan USA och andra tongivande länder i världen, med fokus på USA och Kina över ett helt uppslag. Jämförelsen rymmer kategorierna demokrati, korruption, BNP och militär styrka.

De två sistnämnda är lättjämförda. Svårare är det att ranka länder utifrån hur mycket eller lite demokrati och korruption de anses ha. I rankningen är lägre siffror bättre än högre (max i 167 respektive 187). Nordkorea ligger föga förvånande risigt till (167 och 182) och Kina får heller inga smickrande siffror (141 och 71).

Endast ett fåtal länder redovisas, däribland Tyskland, som rankas så lågt som 14 i både demokrati och korruption (att jämföra med Rysslands 117 och 143). Tyskland klassas som ”demokrati” medan Indonesien får epitetet ”bristfällig demokrati” och Ryssland ”auktoritär demokrati”.

USA, däremot, skiljer sig från övriga demokratier och kallas ”full demokrati”. Det är oklart på vilket sätt USA skulle vara mer demokratiskt än Storbritannien, Tyskland och Japan som alla kort och gott benämns som demokratier. Någon förklaring ges inte, ej heller varifrån rankingsystemet kommer. Det säger heller inte särskilt mycket om ett samhälle. Singapore är exempelvis en diktatur, men levnadsstandarden i landet är överlägsen den i både Iran och Nordkorea. Därtill är det känt att demokrati inte alls behöver vara ett hinder för omfattande korruption.

Den lite underhållande petitessen om USA som ”full demokrati” åsido, finns anledning att fundera över våra oerhört västcentrerade medier. Det har från somliga hävdats att det var helt i sin ordning att rapportera så mycket från stormen Sandys härjningar i New York eftersom så många svenskar har besökt staden och därmed har större känslomässig koppling dit än till exempelvis Haiti.

Detta kan jämföras med medierapporteringen efter tsunamin 2004, då svenska medier helt och hållet fokuserade på Thailand och glömde bort att det var Indonesien som gjorde de överlägset största mänskliga och materiella förlusterna. I det fallet kunde det begripas genom att de 500 svenska dödsoffren fanns i Thailand. Följde man enbart den svenska bevakningen var det faktiskt lätt att tro att tsunamin enbart var en svensk och thailändsk angelägenhet.

Kinas växande betydelse i världen avspeglas inte bara i en strid ström av nya böcker utan har också satt avtryck i nyhetsrapporteringen. Det är därför lite anmärkningsvärt att det rapporteras så pass lite från det pågående ledarskiftet i Beijing.

Visst är en tämligen oviss valrörelse mer medial än ett förutbestämt och slutet ledarval. Men jag tror att skevheten i rapporteringen i lika hög grad beror på slapphet. Det är helt enkelt mycket lättare att göra några intervjuer vid ett kampanjmöte i USA än att göra ett granskande reportage om vad som pågår i det slutna kinesiska kommunistpartiet. Särskilt spännande journalistik blir det dock inte.