Vän av ordning brukar anmärka på engelskans växande betydelse i det svenska språket och beklaga att de engelska låneorden håller på att förinta svenskan. Nu är detta inte riktigt sant eftersom svenskan berikats av låneord i hundratals år utan att för den sakens skull decimeras eller gå under som självständigt språk.

Men det faktum att engelskan har en sådan särdeles stark ställning i Sverige påverkar förstås både vårt sätt att prata och att ta till oss andra språk och kulturer.

Den med även mycket begränsade kunskaper i det kinesiska språket lägger säkert märke till hur svenska medier, ovetande om att kinesiska familjenamn skrivs först, kallar Bo Xilai för Xilai och Hu Jintao för Jintao. Extra tokigt blir det förstås när en ledarskribent kallar premiärminister Wens familj för ”familjen Jiabao” (det är som att kalla Fredrik Reinfeldts familj för ”familjen Fredrik”). Det vittnar om okunskap och ointresse för en i dag allt annat än marginaliserad kultur.

Orsaken är förstås enkel. Vi är fast i vårt västerländska tänkande och tar för givet att namn i alla kulturer skrivs på västerländskt sätt, vilket även påverkar vårt sätt att uttala namnen i fråga. Det får följden att nyhetsuppläsares uttal av kinesiska och koreanska person- och ortsnamn blir helt obegripliga (vissa SVT-medarbetare har svårt även med andra namn).

Extra pinsamt blir det när en svensk toppolitiker på plats i Kina skämmer ut sig genom att inte bara prata knagglig engelska utan också stå helt oförberedd inför hur ett antal kinesiska städer ska uttalas. Maud Olofsson hade kunnat göra det lätt för sig och skriva in namnen på Google translate eller annan översättningstjänst för att sedan lära sig dem fonetiskt.

När det gäller ryska namn ligger vi svenskar något bättre till än de engelsktalande. I den nordamerikanska hockeyligan NHL, exempelvis, skrivs förstås alla namn på engelska, vilket inte bara gör att de svenska prickarna över A och O försvinner utan att ryska namn blir sönderanglifierade. De ryska spelarnamnen måste upplevas som väldigt konstiga av ryssarna själva. Således skrivs också tonsättaren Tjajkovskijs namn Tchaikovsky, vilket blir tokigt.

Ska vi vara petiga bör vi säga Guangzhou (som det ska skrivas enligt Hanyu pinyin), inte Kanton (som enligt det gamla transkriptionssystemet Wade-Giles) och Beijing, inte Peking.

Man kan visserligen fråga sig varför vi svenskar ska vara så noggranna med kinesiska uttal när kineserna själva kallar Stockholm för Sīdégē’ěrmó (斯德哥尔摩). En gammal lärare fastslog halvt på skämt att så länge kineserna envisades med denna hädelse av den svenska huvudstaden, skulle han minsann fortsätta att säga Peking.