Några personers envisa försvar av Quickutredningarna och förnekelse kring att det skulle röra sig om ett gigantiskt justitiemord är, som vi tidigare konstaterat, tragikomiskt.

Jag kommer osökt att tänka på en del andra rättsfall där den tilltalade har friats med hänvisning till att denne inte kunnat knytas till offret rent tekniskt. Även då det saknats en annan sannolik gärningsman. Hur kunde tingsrätterna i just Quickmålen döma så galet?

Vi kan ta fallet med mördade Linda Chen. Hon anmäldes försvunnen av sin fästman Mats Alm kort före bröllopet 2009. Alm vände sig till TV3:s Efterlyst, där han gråtande vädjade om hjälp att hitta sin blivande fru. Han deltog även i skallgångskedjor. Sedan försvann även Alm och återfanns, brännskadad, i närheten av Linda Chens kropp.

Målet mot Alm var ett indiciemål. När kroppen hittades, faktiskt tack vare Alm själv, var den så svårt åtgången av väder och vind att rättsläkarna inte kunde fastställa dödsorsaken. Åklagaren hoppades ändå att Alms lögner, hans utomordentligt fantasifulla kidnappningshistoria, hans motbevisade lögner och det faktum att han skulle vinna ekonomiskt på att fästmön dog skulle räcka för en fällande dom.

Men trots att åklagaren kunde visa bilder på Alm vid en bankomat under just den tid då han sade sig ha legat drogad i bagaget på en bil, trots att Alm gjort sökningar på hur han skulle ta sig till fyndplatsen och trots att han aldrig beställt maten till det planerade bröllopet ansåg Falu tingsrätt att bevisningen inte höll. Alm kunde inte knytas till kroppen rent tekniskt, trots att han återfanns vid den, och dödsorsaken gick alltså inte att fastställa. Det sistnämnda var dråpslaget mot åtalet.

Ett brott var klarlagt: Han hade flyttat kroppen. För detta dömdes Alm för brott mot griftefriden. Men tingsrätten drog alltså inte slutsatsen att Alm genom att hantera kroppen även måste ha mördat Linda Chen, vilket får ses som ett exempel på hur grym rättvisan kan vara ibland. Rättssäkerheten kräver att skyldiga ibland frias, även för grova brott.

Med ovanstående bevisvärdering i minnet blir den så kallade bevisning som anfördes i Quickfallen, och som ett fåtal personer fortsätter att kalla ”övertygande”, synnerligen futtig. Det blir än mer obegripligt hur sex tingsrätter kunnat avlägga en fällande dom. Uppenbarligen vill Quickutredningens huvudpersoner att just Sture Bergwall ska undantas från de hårda krav på bevisning som åtföljs i andra fall.

Ty i två av mordfallen (Johan Asplund, Therese Johannesen) saknas offrets kropp. I ett fall (Charles Zelmanovits) saknas en dödsorsak och rättsläkarna kunde således inte ens fastslå att han bragts om livet. I samtliga åtta mordfall saknas teknisk bevisning i form av fingeravtryck, DNA-spår, blod eller kroppsvätskor som binder Bergwall till brottplats och/eller offer. Hans väg till brottsplatserna har heller inte kunnat styrkas av vittnen.

Frågan som Christer van der Kwast, Claes Borgström, Gubb Jan Stigson och Göran Lambertz måste besvara är således: Varför ska just Sture Bergwall få en negativ särbehandling av rättsväsendet?