Expressen har begärt ut mejlkonversationer till och från justitierådet Göran Lambertz och offentliggör de delar som rör hans förfrågningar om Quickutredningen innan han skrev sin famösa debattartikel på DN Debatt i augusti.

För den som följt turerna den senaste tiden är det vi får ta del av egentligen inte så uppseendeväckande. När det framkom att den ”granskning” som låg till grund för Lambertz’ inställning att det fanns ”mycket stark bevisning” mot Sture Bergwall i själva verket bestod i att han rådfrågat den trojka som hela tiden hävdat Quicks skuld, förstod de flesta att Lambertz bara varit ute efter att få argument från ena sidan i syfte att driva en tes. Han försvarar sig med att han ville se vad som låg i anklagelserna att fallet Quick är en rättsskandal – och gick då till de anklagades bänk från vilken han självfallet fick argument för att så inte var fallet.

Lambertz kallar Råstams bok ”förförisk”. Det är ett försök att utmåla alla som nu är kritiska mot hur Quickutredningarna har bedrivits för förförda, förhäxade, vilseledda. Endast Lambertz själv – och givetvis Christer van der Kwast, Claes Borgström, Seppo Penttinen och Gubb Jan Stigson – ser nyktert på saken. Enligt Stigson är allt som Hannes Råstam skriver bluff och båg (”du ska inte tro på nånting i boken”, råder han Lambertz).

Mejlväxlingen ger en bild av att Lambertz är osäker på sin egen argumentation. Bunkergänget erbjudet honom dock det stöd han behöver. Den före detta justitiekanslern är således inte intresserad av att ta in två sidor av saken – han vill vederlägga Hannes Råstams teser. I denna strävan har han lyckats förverka det förtroende han byggt upp hos många svenskar, både i och utanför den juridiska sfären. Var det värt det?

Något måste också sägas om att Lambertz tror sig försvara rättsväsendet mot anklagelser om en stor sammansvärjning i fallet Quick. Ingen har hävdat att det skulle föreligga någon sådan. Det många kritiker av Quickutredningarna har framfört, är att tingsrätterna inte fått ta del av ett rättvisande material när de dömt Quick.

Det behöver inte betyda att polis, advokat och åklagare medvetet har manipulerat rätten. De kan mycket väl ha handlat i god tro från början till slut. Det är här bunkergängtesen kommer in. Utredningarna hade samma förundersökningsledare under alla år. Samma förhörsledare förhörde den misstänkte. Två advokater försvarade Quick, men Claes Borgström var ansvarig i sex av mordfallen. Och hela tiden satt Sture Bergwall, starkt drogpåverkad, på samma psykiatriska anstalt och mindes mord och övergrepp i barndomen.

Inga nya infallsvinklar har kommit in i utredningarna, inga alternativa teser har prövats. Det har varit en sluten krets som rott hela fallet i land. Föga förvånande slåss de i dag med näbbar och klor för att försvara sina respektive insatser. Göran Lambertz verkar ha gjort det till sin uppgift att bistå dem.

Bloggat om de senaste turerna:
Lambertz gör sig till åtlöje
Vinden har vänt
Lambertz’ nakne kejsare

Bloggat tidigare i ämnet:
Fokus på rättssäkerheten
Vår tids rättsskandal
Rättvisa!
Skandalen är redan ett faktum
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner