Mats Alvesson, professor i företagsekonomi, skräder inte orden när han beskriver det svenska utbildningsväsendet. Tyvärr har han rätt på flera viktiga punkter.

I en amerikansk studie som Alvesson refererar till hävdas att det främst är studenter från studievana hem och de som väljer traditionella akademiska ämnen som utvecklas under sin studietid. För 4 av 10 studenter skedde ingen mätbar förbättring i förmågan att resonera, se mönster och att tänka kritiskt. Rimligtvis torde dessa resultat även gå att applicera på svenska förhållanden.

Många studenter tenderar att välja lätta kurser av tveksam kvalitet. Utbud saknas verkligen inte. Effekten blir att Sverige visserligen har en väldigt hög andel högskolestuderande, men att de i realiteten kan indelas i en högpresterande och en lågpresterande kategori. Att ha en högskoleexamen betyder i dag inget annat än att du hasat dig igenom en utbildning som hållits på en högskola. Det säger inget om dina kunskaper eller din studieförmåga. Värdet av att ha en examen har således sjunkit. Detta vill jag hävda är ett pris vi får betala för jämställdhetsdevisen att ”alla ska ha rätt att studera”.

Alvesson skriver att det verkar som att syftet med utbildningsväsendet är att få så många som möjligt att ge sig in i fortsatta studier. Det stämmer säkerligen. Andelen unga som är högskole- och universitetsinskrivna kan nämligen enkelt kvantifieras och ge en fjäder i hatten på ansvariga politiker. Dessvärre är det länge sedan samma politiker stolt kunde konstatera att studieresultatet blir bättre och bättre. Svenskt utbildningsväseskola är i en tydligt nedåtgående trend och det får konsekvenser också in i universitetsvärlden.

Det är helt korrekt att högskolevärlden svämmar över av struntkurser. Men jag vill mena att ett lika stort problem är att även många traditionella utbildningar brister i kvalitet. Eller har vi för stora förväntningar? När jag direkt efter gymnasiet började studera vid Uppsala universitet hade jag en tämligen romantisk bild av hur mina studier skulle tas till nästa nivå, hur jag skulle inspireras och imponeras av lärarnas kunskaper och pedagogiska förmåga. Detta skedde vid ett litet fåtal tillfällen under de två år jag studerade där. Mina erfarenheter från Stockholms universitet är inte mycket bättre.

Pluggbördan varierar förstås kraftigt mellan utbildningarna. Socionomutbildningen upplevde jag som en veritabel bergochdalbana med toppar och djupa dalar beträffande kvalitet på både kursmaterial, upplägg och lärare. Men att jag hade tid att även läsa kinesiska på halvtid och arbeta på deltid säger en del om vad ”heltidsstudier” i praktiken innebar. Att just KTH-studenterna föll bort från den kinesiska grundkursen allt eftersom är månne en indikation på att vissa utbildningar de facto kräver ett heltidsengagemang (eller så tyckte de helt enkelt att kinesiska var för svårt, vad vet jag). Men många gör det inte.

Det finns förstås sätt att komma till rätta med problemen med tramskurser och för slappa utbildningar. Kurser som inte håller måttet måste bort. Utbildningar med låg kvalitet ska stängas. Sist men inte minst måste vi inse att universitetsstudier varken kan eller bör vara ämnat för alla. Vänsteridén med en högskola för alla är en huvudorsak till den låga kvalitet som många av de svenska högskolorna och universiteten lider av.