Gemensamt för alla försvar av den rådande narkotikapolitiken, sammanfattad som ”war on drugs”, är att det aldrig tar hänsyn till de sociala konsekvenserna. Inte heller det senaste inlägget på Brännpunkt är annorlunda.

”Att knarka är ingen mänsklig rättighet”, konstaterar artikelförfattarna. Nähä. Men det är knappast ett argument i sakfrågan. Ska då allt som inte anses vara en mänsklig rättighet förbjudas eller regleras? Tja, åtminstone om det ger dig någon sorts njutning. Att alla sorters njutningsmedel måste regleras på något sätt är ingen ovanlig tanke i vårt land.

Det är anmärkningsvärt att tillskyndare av nolltoleranspolitiken, i detta fall för barnens bästa, är så ointresserade av att sammanfatta de senaste decenniernas effekter av den förda politiken. Enorma summor har plöjts ned världen över i syfte att ge tull, polis och rättsväsende resurser för att genomföra den repressiva delen av drogpolitiken. Men missbruket har inte minskat. Utbudet av narkotika har inte minskat. Det narkotikafria samhället finns inte. Var finns framgångarna som gör att den förda politiken måste fortsätta?

Att förorda en skademinimeringslinje är inte att ge upp. Det är att dra slutsatser av en misslyckad politik och föreslå en alternativ väg framåt.

Det nolltoleranspolitiken innerst inne handlar om, är utopin om det narkotikafria samhället. Denna utopiska vision, som ska uppnås med en repressiv politik där straff går före behandling, skördar de facto liv.

Senast i raden var den unge riksdagsledamoten William Petzäll. Han var öppen med sina drogproblem och hoppade av Sverigedemokraterna för att helhjärtat kunna satsa sina krafter på narkotikapolitiken. Jag är av uppfattningen att även en person som missbrukar, ja inte minst den som missbrukar, gör ett val. Men när samhället prioriterar straff före behandling, underlättas inte direkt vägen ut ur missbruket. Den som verkligen vill sluta får inte alltid den hjälp som behövs. Och i fallet Petzäll ska vi bära i minnet att han ändå var en offentlig person som satt i Sveriges lagstiftande församling. Han råkade helt enkelt ha hamnat i ”fel” sorts missbruk.

Att i ett sådant läge använda floskler som att det inte är någon mänsklig rättighet att knarka är cyniskt. Men så är nolltoleranspolitiken också väldigt cynisk. Och försvaren av den alltmer sektliknande.