En familj med försörjningsstöd bytte upp sig till en större och dyrare lägenhet. Socialtjänsten i Hässelby-Vällingby ville inte betala de högre utgifterna eftersom den ansåg att skälig levnadsstandard redan var uppnådd.
Familjen överklagade beslutet och Förvaltningsrätten har nu dömt i familjens favör. Tonåringar har rätt till ett eget rum för sin personliga integritets skull, hävdar rätten.
Och det kan man ju tycka. Men om domen blir prejudicerande kan den skapa ännu högre krav på redan hårt prövade stadsdelar där bostadsbristen är stor och tillströmningen av biståndssökande hos Socialtjänsten hög. Socialtjänstlagen är redan väldigt generös, även om den som ramlag är öppen för breda tolkningar, och på sina håll svår att leva upp till. Någonstans måste goda intentioner även möta verkligheten.
I Stockholmsområdet finns gott om skötsamma heltidsarbetande föräldrar vars barn inte har ett eget rum. Här är människor vana vid att bo ganska trångt. Och det förtjänar att upprepas att alla faktiskt inte måste bo just i Stockholm.
Och hur löser man frågan när somaliska familjeåterföreningar med sex ungar äntligen kommer igång?
Ganska illustrerande exempel på hur centralmakten i Sverige kan köra över de lokala demokratiska instanserna och att man inte riktigt delar grundläggande värderingar med övriga Västvärlden gällande demokrati och mänskliga rättigheter. I Sverige har man aldrig haft en debatt om negativa (frihet från) och positiva (frihet till) rättigheter eller om subsidiaritet och maktdelning. Förvaltningsrätten är i praktiken centralmaktens förlängda arm, och att låta den fälla avgörandet är ungefär som om du och jag har en dispyt, och jag säger låt oss gå till min mamma och låta henne skipa rättvisa.
Och en utbölingfamilj med tio eller fler ungar då? Ska dom få ett slott som landshövdingar brukar få?
/Hubba Bubba