Riksdagens inkomstgaranti ska vara ett omställningsstöd, inte en varaktig försörjning. Lite som a-kassan. Alliansens kritik mot a-kassan inför valsegern 2006 var att a-kassan blivit en permanent försörjning för alltfler. Därför behövdes en förändring – vilket skedde genom en ökad egenfinansiering (staten står dock fortfarande för lejonparten av kostnaden).

Men för politikerna själva gäller andra regler. På senare tid har riksdagens inkomstgaranti uppmärksammats. Här blottas nämligen vilket frälse politikerna verkligen är.

Nästan fyra av tio av de riksdagsledamöter som slutade efter valet 2010 lever fortfarande på inkomstgarantin. De partier i vilka det utnyttjas flitigast är Vänsterpartiet och arbetarepartiet Socialdemokraterna. Före detta ledamöter slår alltså dank och får sin inkomst tryggad – många tjänar betydligt mer än vad du och jag gör under våra 40-timmarsveckor. Har man fyllt 50 och har suttit minst sex år i riksdagen kan man bli försörjd fram till sin 65-årsdag.

Det är osmakligt. Oanständigt. Men intresset för att förändra systemet är föga förvånande litet hos de politiskt aktiva. Vem vill säga nej till en försörjning utan att behöva lyfta ett finger?

Miljöpartisten Mikael Johansson är ett exempel. Han har inte sökt jobb på ett och halvt år utan i stället ägnat tid åt att tänka på vad han vill göra efter politiken Och umgås med sina barn. Det svaret från en vanlig svensk hade betraktats som oacceptabelt. Slött.

En person som lever på försörjningsstöd måste vara aktiv på Arbetsförmedlingen, Jobbtorget, SFI eller ha någon annan sorts planering. Försörjningsstödet är inte kravlöst. Det ställs tydliga krav och varje månad måste en ny ansökan, med redovisade inkomster, göras. Och är vi arbetslösa och bor i en avfolkningsbygd förväntas vi bryta upp och flytta dit jobben finns. Inget av detta gäller det politikerfrälse som lever på inkomstgarantin.

Johansson tycker själv att systemet bör förändras, ”en nedtrappning i några år”, men har inget emot att utnyttja möjligheten att få sin ekonomi tryggad utan att behöva söka ett enda jobb. Det är lite imponerande att Mikael Johansson ställer upp på denna intervju, i vilken han blir så bortgjord. Det blir plågsamt att lyssna på. Men han är som sagt inte den enda politikern som lever på bidrag.

Den här sortens beteende är ett gott exempel på varför jag har noll förtroende för politikerna och det politiska system inom vilket de verkar.