Titanic 100 år: myterna

Även i städerna som har olika anknytning till Titanic (hon byggdes i Belfast, avgick från Southampton, stannade till i Cherbourg och Cobh och de omkomna som inte begravdes i havet fördes till Halifax) kommer undergången att högtidlighållas. Samtidigt fortsätter utställningar med föremål från Titanics vrak samt från omkomna och överlevande att turnera världen runt.

I dag för 100 år sedan lämnade White Star Lines nya fartyg, tillika världens då största på 46 000 ton, Southampton på den engelska sydkusten på sin jungfruresa till New York. Fyra dagar senare stötte hon emot ett isberg och blev världens första teknikkatastrof med nära 1 500 döda, varav 89 svenskar.

Redan innan de överlevande anlänt till New York med räddningsfartyget Carpathia började mytbildningen. Mycket av det som påstods då har levt kvar till våra dagar, upprepats i filmer och böcker och blivit till sanningar.

En populär myt är musikerna som spelade Närmare Gud till Dig fram till slutet – trots att det finns bra vittnesmål som säger att de lagt ifrån sig sina instrument och flytt akterut åtminstone en halvtimme innan fartyget gick under. Om det spelades musik alldeles mot slutet borde fler överlevande vittnen som befann sig i den direkta närheten ha sett eller hört något. Men det spelar kanske mindre roll – huvudsaken var väl att de spelade. Behovet av hjältar efter den obegripliga tragedin var stort.

En annan fantasifull myt är kaptenen som räddade ett litet barn till en livbåt – trots att ingen vet vilket detta lilla barn skulle ha varit. Och besättningsmannen, ofta utpekad som förstestyrman Murdoch, som skjuter sig – trots att det saknas tillförlitliga vittnesmål om en sådan händelse (däremot sköts det i luften vid några tillfällen). Den perfekte företrädaren för den stoiske mannen som accepterat sitt öde är annars Benjamin Guggenheim med betjänt. Enigt sägnen bytte de om till sina bästa kläder med motiveringen att de ville dö som gentlemän. Scenen var för bra för att ignorera, även i James Camerons film från 1997.

Intresset har varit massivt ända sedan vraket hittades 1985. Historien fortsätter att fascinera därför att den har alla ingredienser som krävs av en fängslande berättelse: hjältar, skurkar, förebud, tragiska människoöden och föreställningen om ett gudomligt straff för mänskligt övermod.

Fartyget i sig var ett tvärsnitt av samhället. Med fanns fattiga emigranter som bar allt de ägde i sina koffertar men också några av världens rikaste människor, kapten E.J. Smith som gjorde en förmodad sista resa innan pensionen, rederiets styrelseordförande Bruce Ismay samt fartygets konstruktör Thomas Andrews. Alla som på något sätt skulle kunna anses vara ansvariga för det som senare inträffade fanns med ombord. Det var som om Gud Fader själv ställde dem alla inför en prövning.

Mitt eget förhållande till händelsen är kluvet. Jag var i unga år fanatiskt intresserad av allt som hade med Titanic att göra. Sju långa år ägnades åt en tre meter lång modell – ett monumentalbygge in till sista niten. Jag köpte böcker, läste sjöförklaringarna, besökte de historiska platserna i Southampton (för övrigt en väldigt mysig stad väl värd ett besök även om du inte är ett dugg intresserad av fartyg) och i ett skåp hemma finns både replikaporslin, bestick från första klass matsal på systerfartyget Olympic samt kol från Titanics vrak.

Då allt som rör Titanic blivit intimt förknippat med personliga förluster har intresset klingat av med åren. Emellertid kan en bild av fartyget, av flera skäl, fortfarande en känslomässig påverkan på mig. Titanic har blivit en del av vår västerländska kultur och det går inte riktigt att undslippa henne.

Jag återkommer med en bloggpost om själva förlisningen på lördag.