Vänsterpartisten och SFI-läraren Anki Erdmann kritiserade den privata SFI-undervisningen härom veckan i SvD. Hon pekade på ett flertal brister som jag, som sambo till en av Stockholms SFI-elever, instämmer fullt i. Erdmann får nu svar av Ulla Hamilton, moderat arbetsmarknadsborgarråd i Stockholm.

Hamilton försvarar förstås SFI som det ser ut i dag, även om hon medger vissa brister (oklart vilka). Enligt Hamilton har ”[k]onkurrensutsättningen av SFI … bidragit till att samtliga verksamheter, både de kommunala och de privata, måste hålla en hög kvalitet för att vara relevanta”. Detta är inte vad jag har sett så långt. Det finns en uppsjö av utbildningsskolor som alla vill få en del av SFI-kakan. Somliga struntar helt i ett professionellt kursmaterial (läs böcker) och använder uteslutande snabbkopierade stenciler i stället. Andra använder kursböcker men har en så lös struktur att det för mig som svensk är omöjligt att se någon röd tråd i undervisningen. Än mer obegripligt måste det bli för eleven.

Det är tråkigt att diskussionen ständigt ska landa i den ideologiskt låsta positionen om privat eller inte privat. Driftsformen är inte huvudproblemet. Det spelar ingen roll om det i reglerade avtal klargörs att undervisningen ska vara pedagogisk och utvecklande för individen om den i praktiken inte är det. Kommunal som privat.
 
Som jag påpekade i en tidigare bloggpost görs kontroller och frågor ställs till både lärare och elever. Men vem är en nyanländ person med obefintliga svenskkunskaper att ta ton mot den skola han eller hon studerar på (och dessutom gratis)? Dessa kvalitetskontroller blir ett spel för galleriet. Pengarna fortsätter att rulla in i de privata utbildningsföretagen. Eleverna lämnas däremot därhän.