Johan Ingerö skriver om hotet mot privatlivet i det nya Facebook som utvecklats till ett slags övervakningscentral.

Skillnaden mot statliga integritetsinskränkningar som FRA, datalagringsdirektivet eller EU-beslutet att skicka européers bankdata till USA är förstås att vi kan välja att inte vara med i Facebook. Att undvika datalagring eller att uppgifter om ens banktransaktioner lämnas ut är i princip omöjligt. Facebook går ju att undvika (däremot tycks det inte vara så lätt att gå ur eller ens få kontakt med Facebook när ens konto har blivit spärrat).

Personligen förfasas jag över hur självutlämnande många är på ”fejan”. Utvecklingen har gått från att delge sina vänner att man har en lasagne i ugnen eller precis har nattat barnen till att försöka visa alla hur lyckad man är som människa och söka stöd och tröst genom att uppmana andra att klicka på ”gilla”-symbolen. För många har Facebook närmast blivit ett slags missbruk. Timmarna flyger iväg och det finns ingen hejd på vad man är beredd att dela med sina vänner. Är det ett bekräftelsebehov? Är det ett tecken på att man saknar något i det icke-virtuella livet? Eller är det bara så här vi människor alltid har varit och som det sociala verktyget Facebook nu hjälper oss att visa för fler människor än någonsin tidigare?

Jag har valt att avstå Twitter och funderar nu seriöst på att också försvinna från Facebook. Jag gillar inte det Facebook har utvecklats till. Samtidigt går det inte att förneka att det har blivit ett smidigt sätt att få kontakt med människor just därför att så många finns där. Att återknyta kontakten med gamla bekanta kan vara trevligt och eftersom folk i pricip har slutat att svara på mail är ett meddelande på Facebook ett bra sätt att få tag i folk. Dessutom läggs event som födelsedagsfester, bokreleaser och annat ut som event just på Facebook.

Facebooks betydelse växer stadigt även på andra områden än det rent sociala. Nu kan du inte längre kommentera artiklar på Aftonbladet utan att ha ett Facebookkonto. Den nya bostadssajten Allahyresvärdar.se kräver ett Facebookmedlemskap. Och så vidare.

Så jag lär väl stanna kvar när det väl kommer till kritan. Ty det är ju också så att Facebook blir vad du gör det till. Det finns ingen som tvingar dig att lägga ut detaljer om ditt privatliv eller delge andra exakt var du befinner dig genom att ”checka in”.
Människors benägenhet att leva sina liv i skyltfönster är inte bara förbryllande på Facebook – det kan också förklara varför integritetsdebatten i Sverige aldrig har nått fler än ett fåtal politiskt intresserade och aktiva. Alla andra är för upptagna med att uppdatera sin Facebookstatus och berätta så mycket som möjligt om sig själva.Tidigare bloggat: De andras liv om narcissismen på Facebook