Hur ett land reagerar på ett terrordåd säger mycket om dess karaktär. USA reagerade med hämnd efter de stora attackerna 2001. President Bush delade genast upp världen i ”vi och de” och dröjde inte många veckor innan han invaderade Afghanistan och började planera för en invasion av Irak, som inte hade det ringaste med 11 septemberattackerna att göra. Sedan dess har USA med allierade kört fast i Afghanistan och efter åtta års blodigt krig i Irak börjat dra sig tillbaka.

USA utnyttjade omvärldens sympatier efter attackerna. De hade kunnat göra det på ett konstruktivt sätt. De valde att bedriva krig och upprätta olagliga fängelser i mörka vrår runt om i världen. Därmed förlorade USA också legitimiteten som den demokratiska världens föredöme.

Inte bara USA utan hela världen har blivit annorlunda. Inte bara har vi fått vänja oss vid att bli granskade från topp till tå när vi flyger. Vi har accepterat att staten övervakar vår elektroniska kommunikation och att USA har tillgång till alla våra banktransaktioner. Vi har accepterat att våra fri- och rättigheter inskränks för att skydda oss från abstrakta terrorhot. Det är ett slags kapitulation för rädslan.

Norges agerande efter Anders Behring Breiviks attentat den 22 juli står i bjärt kontrast till allt detta. Även om journalister och tyckare har ställt frågor om mer övervakning och utökade polisiära resurser svarade Jens Stoltenberg och det politiska Norge nej. Det som behövs är ”mer demokrati, mer humanism, mer öppenhet”. Det är stort att säga något sådant efter en nationell tragedi. Självfallet var attackerna 2001 mer spektakulära, utfördes av ett organiserat terrornätverk och tog livet av fler. Men vi ska betänka att attacken i vårt grannland faktiskt riktades direkt mot det politiska Norge.

Även om al-Qaida är försvagat tio år efter attackerna har världen i sig knappast blivit säkrare. Eller bättre. Fri- och rättigheter har monterats ned världen över, alltid med hänvisning till terrorhot. Ljusskygga regimer passade på att slå till mot oppositionella när världen var fullt upptagen med att följa USA:s korståg. De tillfälliga säkerhetsåtgärder som infördes har blivit permanenta. Det handlar i dag om en sofistikerad säkerhetsteater där vi inte får ta med en colaburk eller en schampooflaska på flyget och tvingas bli nakenskannad eller muddrad på flygplatser och tågstationer. Inget av detta hade emellertid varit möjligt utan alla medborgares tysta medgivande.

För USA:s del har de senaste tio åren varit katastrofala. Bush körde ekonomin fullständigt i botten med två kostsamma krig och en säkerhetsapparat som ingen riktigt kan få grepp om hur stor den egentligen är och vad den kostar. Det har beräknats att hundratals myndigheter arbetar med antiterrorverksamhet på något sätt. Patriot Act har i praktiken avskaffat oskuldspresumtionen. USA är i dag en stormakt i kris med stukat självförtroende. Givet dess arrogans och nationalistiska storhetsvansinne kan jag tycka att det är rätt åt dem. Men konsekvenserna är naturligtvis alldeles för allvarliga även för resten av världen för att någon skadeglädje ska vara på sin plats.

För Bush handlade allt om att undvika en andra attack. Han visade sig vara benägen att gå väldigt långt, inklusive att inskränka det amerikanska folkets fri- och rättigheter. Och tyvärr har både amerikaner och européer visat sig acceptera dessa inskränkningar. Jag tar hellre risken med en (mycket osannolik) terrorattack om jag bara får leva mitt liv i frihet. Ingen kan styra vad som kommer att ske i morgon och det är trots allt en betydligt större risk att dö i en trafikolycka än att bli ett offer för ett terroristattentat. Ett liv i rädsla är inget bra liv.

Läs även Fredrick Federleys och Lena Eks strålande artikel på DN Debatt.