Malmö hovrätt ska kommande vecka avgöra ett intressant mål som gäller gränsen för vilket slags och hur mycket BDSM-sex en person anses kunna samtycka till. Historien spetsas till av det faktum att den undergivna i det sexuella förhållandet var en då 16-årig tjej och den dominanta en 32-årig man. Inte att undra på att frågan engagerar feminister.

Rent krasst måste det vara så att den som i lagens mening har rätt att använda sin kropp till sex, och därmed anses mogen nog att fatta ett sådant beslut, också måste anses mogen nog att inse konsekvenserna av beslutet. Vi kan diskutera om 15 år är en rimlig gräns för ”byxmyndighet” (personligen anser jag den vara förlegad eftersom många bevisligen har sex innan sin 15-årsdag, men det är en annan diskussion), vi kan emellertid inte beröva en i sexuella hänseenden myndig person beslutanderätt utan att samtidigt underkänna själva lagstiftningen.

Att bli 15 betyder förstås inte att det är fritt fram att göra vad man vill i sänghalmen – all sorts kommersiellt sex (den som ännu är tillåten i Sverige, vill säga) bär en 18-årsgräns. Men det vore ytterst märkligt om lagstiftaren ytterligare skulle begränsa vår sexuella frihet genom att reglera exakt vilka sorters sex vi får ha vid vilken ålder eller specifikt hälso/sinnestillstånd. Jag tvivlar emellertid inte på att det är många i riksdagen som skulle ställa upp på en sådan lagstiftning om de bara fick en emotionell föreläsning om Caroline Engvalls bok 14 år till salu och drog förhastade slutsatser av den. Man ska nämligen inte underskatta filmers och böckers påverkan – filmen Lilja 4-ever används ofta som argument för sexköpslagen trots att den faktiskt handlar om människohandel. Och att tala om ”enorma mörkertal” är effektivt.

Det Caroline Engvall uppenbarligen vill är att den äldre parten i det sexuella förhållandet ska åläggas att göra något slags utvärdering av den yngre för att fastställa huruvida a) personen är tillräckligt mogen för att fatta ett eget beslut, b) personen mår bra och slutligen c) om intresset för lite mer kinky saker egentligen kan vara ett uttryck för självskadebeteende eller annan psykisk ohälsa. Det är ett ganska stort ansvar att lägga på en part i ett sexuellt förhållande som inte möter några uppenbara juridiska hinder.

Engvall frågar sig vilket skydd personer i åldersspannet 15-18 år har. Risken med Engvalls resonemang är att vi får en förskjutning av den ålder då vi anses förmögna att fatta egna beslut rörande vår sexualitet. I lagens mening är personer under 18 år i sexuella skildringar barn medan de är myndiga när det handlar om sex utan närvarande kamera. I takt med att det svenska samhället i oroväckande rask takt blir alltmer nypuritanskt är det inte helt otänkbart att vi inom en snar framtid får ytterligare regleringar i brottsbalken som bestämmer vid vilken ålder vi får göra vad och som i lagens mening i praktiken omöjliggör frivilligt sex mellan tonåringar och personer över 20.

Nej, Caroline Engvall, man får inte döda någon även om personen i fråga ber om det. Sex är däremot tillåtet i vårt samhälle och lagstiftaren har bestämt att det är 15 år som ska gälla som något slags magisk gräns. Är man 15 år eller äldre förväntas man således ta ansvar för sina handlingar. Det betyder självfallet inte att man inte kan må dåligt av dem. Självskadebeteende är ett komplicerat fenomen och jag betvivlar inte att kunskapen om det inom BUP och socialtjänsten är bristfällig på många håll.

Huvudfrågan här är alltså hur vi hjälper de personer som har ett självskadebeteende – oavsett hur det yttrar sig – och hur vi lyfter kompetensen inom barnpsykiatrin, socialtjänsten och andra verksamheter som kommer i kontakt med dessa ungdomar. Frågan ska inte handla om hur vi bäst förflyttar individens eget ansvar för sina sexuella aktiviteter till andra myndiga personer. Den ska inte handla om att begränsa vår frihet i sänghalmen. Vi har redan tillräckligt med regleringar av vår sexualitet i det här landet.

Läs även: Jiddra