Magnus Lintons text om den torpederade svenska drogpolitiken (byggd på boken Narkotika: om problem och politik) visar på hur irrationellt svenska makthavare har resonerat och fortsätter att resonera, trots alla bevis för att den restriktiva narkotikapolitiken inte minskar vare sig missbruk eller dödsfall till följd av missbruk. Sverige ligger tvärtom på genomsnittet eller över genomsnittet i EU.

Den svenska narkotikapolitiken bygger dock på emotionella argument och ideologi, kanske kan man nästan säga religion, vilket gör att rationella argument inte är särskilt framgångsrika. Den växande forskning som visar på att avkriminalisering av narkotika inte alls leder till ett växande missbruk och social misär ignoreras effektivt. I stället får vi varningsreportage som det som nyligen gick i DN. Som om ingenting har hänt, som om vi levde i en bubbla.

När Moderaterna i Stockholm säger nej till sprutbytesprogram handlar det inte om att rädda liv och minska smittspridningen bland sprutnarkomaner utom om att sända signalen att det ”inte är OK att knarka”. Irrationella symbolfrågor står i vägen för reella försök att göra missbrukares tillvaro lite bättre. Detta är cynism och människoförakt, inget annat.

Inget av detta är dock unikt för narkotikapolitiken. Detsamma gäller sexpolitiken, där relevant kritik mot sexköps- och kopplerilagarna, som skapar en svår situation för sexsäljarna, bemöts med att det helt enkelt är fel med kommersialiserat sex (ackompanjerat av fåniga ”din dotter”-argument). Argumenten är ofta emotionella, tydligt illustrerat i kommentarstråden till min bloggpost om frivillig sexhandel i Thailand. Människor blandar ihop privatmoral med lagstiftning, emotion med vetenskap.

Vi kan ta ännu ett exempel. Nyligen visade en norsk rapport att få pedofiler på nätet använder barnpornografi. Polisen letar förövare genom att granska barnpornografi och skulle således missa majoriteten av förövarna som de facto begår övergrepp och inte bara tittar på bild- och filmmaterial, hävdas det. Polisen har tillbakavisat kritiken, men den är likafullt relevant. Det har tidigare hävdats att de flesta, eller åtminstone en stor del, av de som begår sexuella övergrepp mot barn är olika sorters situationsförövare. De gör det därför att de kan där och då och troligen komma undan med det, inte därför att de nödvändigtvis är pedofiler eller ägnar sig åt att dokumentera övergreppen och sprida dem över världen. Kopplingen mellan att begå övergrepp och att konsumera barnpornografi är således svag.

– I stället för att jaga riktiga brottslingar som stjäl och våldför sig på andra lägger polisen stora resurser på att jaga människor som använder ”fel” drog.

– I stället för att koncentrera resurserna på att sätta dit de som sysslar med människohandel jagar polisen personer som köper sexuella tjänster utan något tvång inblandat.

– I stället för att fokusera all tid och kraft på att jaga de som begår de verkliga övergreppen mot barn satsar polisen främst på att jaga runkpellar som tittar på barnpornografi och mangaöversättare som har snuskiga serieteckningar i bokhyllan, en strategi som alltså nyligen kritiserats i en rapport.

Polisen gör förstås sin egen prioritering och man skulle som Leif GW Persson kunna hävda att polisen av naturen är lat och därför fokuserar på det som är lättast att komma åt. Men grundproblemet är naturligtvis att riksdagen över huvud taget stiftat dessa lagar från första början, att politiker inte förmår skilja mellan riktiga brott och brott utan offer, att moralbrott har blivit en prioriterad fråga i hela samhället och att dessa makthavare har så förtvivlat svårt att erkänna att de hamnat fel. Ty det tror jag faktiskt att ganska många i riksdagen inser innerst inne.

Konsekvenserna blir nämligen två: dels jagas personer som över huvud taget inte borde vara fall för polisens uppmärksamhet, dels får riktiga brottslingar det lite lättare.

Pehrson- och Asksamhället.