”Det är först nu, när Anders Breivik är fast, som demokratin kommer att sättas på prov. I Norge, men också i Sverige. Kommer vi fortsätta att inskränka på det öppna, tolerant och integritetsvänliga samhället? Försvara friheten genom att försvaga den? Hugga ner alla träd för att undvika skogsbränder?”

Martin Ezpeleta skriver en av de bättre texterna efter attentaten i Norge och sätter fingret på det många missar: Anders Behring Breivik är inget hot mot demokratin. Han är en fåne, en ensam extremist, en person med synnerligen annorlunda verklighetsuppfattning. Han kommer att tillbringa väldigt många år av sitt vuxna liv i fängelse, hatad av det hemland han sagt sig vilja värna och försvara.

Nej, hotet kommer från alla debattörer som fördelar skuld kollektivt, alla journalister som kräver svar på om inte hårdare tag och mer övervakning hade förhindrat detta våldsdåd ändå samt alla politiker som ser världens chans att ge polisen ännu fler befogenheter och ytterligare bygga ut övervakningsstaten. Det är dessa som utgör hoten mot demokratin, inte ens ensam knäppskalle.

Hoten förefaller dock inte vara som störst i Norge. Det är i stället i Sverige de skarpa förslagen har kommit. Det är inte alls överraskande, vi har trots allt en justitieminister som inte förstår grundläggande rättsstatsprinciper. Norge är naturligtvis inte immunt mot sådan populism, men att den norska staten har hanterat det värsta terrordådet på norsk mark sedan andra världskriget med professionalism och lugn är en indikation på att händelserna den 22 juli inte kommer att förändra samhället i repressiv riktning.

Det pratas mycket om valet av ord nu. Just när vi betonar vikten av att väga våra ord slår pappskallar som Marcus Birro till och hävdar att Breivik inte förtjänar att leva. Birro ger uttryck för just den sortens primitiva hämndkänslor som Norge betackat sig för och vänt ryggen. Beatrice Ask och Marcus Birro är större hot mot demokratin är Anders Behring Breivik någonsin kommer att vara.