Niklas Wikegård, före detta hockeytränare och bisittare i SVT:s Hockeykväll (numera i TV4) har blivit populär genom sitt rättframma och provokativa sätt. Det kändes därför logiskt att det var han och ingen annan som tog bladet från munnen och sade några väl valda ord om damhockey – något han givetvis DO-anmäldes för.
Det är således inte konstigt att så många väljer att spela med. Kritiserar man damlagidrott riskerar man ju att bli betraktad som en mansgris som diskriminerar och ser ned på kvinnor. Så dåligt självförtroende har damlagidrotten fortfarande.
Sportsändningarna fylls med inslag om damfotboll, inslag som faktiskt bara torde vara intressanta för de närmast sörjande. Under sommaren är det väl förlåtligt eftersom de större ligorna ligger i dvala, men att under brinnande fotbolls- och hockeysäsong ta tid att utförligt berätta om en match i damallsvenskan…? Vem bryr sig?
TV-kommentatorerna låtsas dessutom alltid som om det är riktig kvalitetsfotboll de kommenterar. ”Oj, vilket måååål!” skriker de när någon fjuttar in ett skott och målvakten dramatiskt kastar sig åt fel håll. Det liknar ett väl inövat skådespel – kanske sitter kommentatorerna rent av och knyter nävarna i en from förhoppning om att tittarna inte ska genomskåda det hela och se att det är knattefotboll de sitter och blir upphetsade över.
DN:s Johan Croneman skriver:
”Tv-kommentatorer som låtsas att de tittar på en dammatch som om det vore en herrmatch på samma nivå gör ingen en tjänst. Jag menar inte att de nödvändigtvis måste säga att spelet exempelvis är på en nivå som motsvarar en hygglig svensk herrmatch i division 4, västra Götaland, men överdriven politisk korrekthet blir å andra sidan bara löjeväckande.”
Just så. Det känns väldigt… svenskt. I England, ”fotbollens hemland”, prioriteras damfotbollen inte av BBC. TV4 direktsänder däremot en rad matcher från dam-VM och svensk press skriver massor. För att vara till lags? För att inte få kritik om diskriminering?
Tro nu inte att jag ser ned på kvinnoidrott som sådan. Jag följer jättegärna Charlotte Kalla i skidspåret och Emma Green Tregaro i höjdhopp. Men vi måste vara ärliga och säga att damhockey inte förtjänar en minuts TV-tid och att damfotboll är likvärdig med herrfotboll i en av de lägre divisionerna i det svenska seriesystemet. Det låga publikintresset i damallsvenskan talar ett tydligt språk.
Det är knappast ett problem för amatör och kvinnoidrott att den synnerligen patetiska och extremt stereotypa dramaturgin som tillämpas för att skildra elitidrott som utövas av män spiller över kanterna .
Fast vi har olika skäl till vårt tittande. Jag har konsumerat hela dam-VM och gillat det.
Det handlar inte bara om millimeterprecisa passningar och sånt. Utan om spänning.
Damlandslaget skulle kanske inte ha en chans i div III herrar, men det hör inte hit. Det är en annan sport, med andra förutsättningar.
Jag vill ha dramat.
Fair enough. Men med den logiken kan du ju lika gärna titta på just en match i division 3. Det kan säkert bli spännande där också, för de som bryr sig.
Jag tror all är överens om kvalité skillnaderna mellan dam/herr fotbollen men det förklarar inte nödvändigtvis dess underhållningsvärde. T.ex. håller herrarnas fotbolls VM sämre kvalité än de flesta Champions League matcherna men det speglar inte tittarsiffrorna. Kanske är det så att känslan av att identifiera sig med sitt lag är centralt och jag tycker det är en stor skam att vi vägrar halva mänskligheten den känslan.
Jag tänker också på hur vi i knatte fotbollen låtsades vara Romario o Klinsmann, att inte tjejerna hade sina motsvarigheter måste slagit mot inspirationen.
Slutligen är TV4 en kommersiell kanal och de vill sälja sin produkt. Kommentatorernas entusiasm är ungefär lika genuin som skådisarna i reklaminslagen men det kan man också säga om produktioner på herrsidan.