Detta är mitt fjärde besök i Běijīng och visst är staden sig lik. Priserna tycks inte heller ha gått upp märkbart de senaste tre åren. Men trots att jag fortfarande gillar Běijīng börjar jag ärligt talat tröttna på dessa megastäder. Mest för att det tar en sådan evinnerlig tid att förflytta sig (det bästa är nog egentligen att cykla).
Tunnelbanan har jag bloggat om tidigare år. Den är billig (två kronor enkel resa), väl utbyggd (flera nya tunnelbanelinjer har tillkommit de senaste åren och fler stationer väntas) och bekväm (AC, jättetydlig skyltning både på stationer och i t-banevagnar) och ren (tänk bort SL:s kisslukt, klotter och trasiga säten). Men den tar likafullt tid eftersom man kan tvingas till tre, fyra byten emellanåt. I rusningstid är det dessutom otroligt tajt. Taxi är alltid ett alternativ, men i rusningstrafik får man räkna med att mest sitta i bilköer och rulla tummarna.
Kinas Kommunistiska Parti, KKP, firar 90 år i år. Det märks förstås både på TV, med inslag om partiets fantastiska bedrifter, och på stan i form av jättelika reklamplakat och banderoller. Inte ens i tunnelbanan undgår man partiets älskvärdhet. Även säkerhetsläget har skärpts. Skillnaden är särskilt stor om man jämför med när jag först var här 2005. Då kunde man strosa tämligen fritt på Himmelska fridens torg. Nu har det slagits en järnring kring torget och oavsett vilket håll du kommer ifrån måste du gå igenom en säkerhetskontroll. Dessa säkerhetskontroller finns nu vid tunnelbanestationer och turistmål (även om noggrannheten varierar).
Så. Det är främst sällskapet och maten som gör Běijīng till en trevlig upplevelse denna gång. Och så är det förstås alltid trevligt att få höra lite Běijīngdialekt och fylla på garderoben.
Polis/allmän säkerhet (公安, gōng’ān). Säkerhetsring runt Himmelska fridens torg.
Senaste kommentarer