För varje dag ökar min beundran för rebellerna i Libyen. Det är vanligt folk, affärsidkare, skomakare, unga och gamla, som plockar upp vapnen för att med sina liv som insats kämpa för ett demokratiskt Libyen.

Just nu står demokratins hopp till dåligt utrustade och dåligt tränade medborgare som drivs av sin längtan efter frihet och sitt hat mot diktatorn. Mot sig har de en vältränad militär med artilleri, flygvapen och pansar till sitt förfogande. Utgången torde vara ganska klar. Så länge Gadaffi har militärens stöd är rebellerna chanslösa. Men innan diktatorn kan återta makten över hela landet kommer blodet att flyta. Slutstriden lär stå i Benghazi, en stad som militären antingen kan inta direkt eller först skära av och med en kniptångsrörelse steg för steg utplåna.

Jag är som sagt full av beundran för dessa orädda människor som i stället för att fly stannar och slåss mot den man som förtryckt dem i över 40 år. Det är bara synd att resten av världen verkar ha bestämt sig för att låta Gadaffi slakta dem.