Först kom inslaget om McDonald’s i fjol där unga berättade om hur de inte fick betalt för arbetade timmar och tvingades stämpla ut när det inte kom några kunder. Sedan kom inslaget om säljhetsen på The Phone House häromveckan. Och nu ännu ett inslag om dålig arbetsmiljö på bland annat McDonald’s.

”Tyck synd om ungdomarna”-trenden fortsätter således att växa. Att missförhållanden på företag uppmärksammas är förstås bara bra. Men det de vänstervridna journalisterna bakom reportagen vill skapa är en bredare diskussion om villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Ur ett strikt vänsterperspektiv. De vill förmedla att arbetsvillkoren är får dåliga och att ungdomar till följd av bristande anställningstrygghet är en utsatt grupp, fri för arbetsgivare att exploatera och utnyttja.

Det är emellertid just anställningstryggheten på marknaden som gör att ungdomar har så svårt att ta sig in. Det är just denna ”trygghet” som agerar mur för alla som saknar tidigare erfarenhet. Det är just därför vi ser alla dessa visstids- och projektanställningar. Den bristfälliga flexibiliteten på arbetsmarknaden gör människor mindre benägna att byta jobb. Folk stannar på sina arbeten av rädsla för att inte hitta något annat. Ökad rörlighet på arbetsmarknaden, vilket innebär att det är lättare att både förlora och att hitta ett jobb, skulle underlätta för alla grupper på sikt.

Ändå har svenska ungdomar förmodligen aldrig haft det så förspänt som nu. De slipper betala terminsavgifter och får tvärtom pengar för att studera på unversitet, vilket internationellt sett är rätt unikt. De flesta får dessutom mycket hjälp hemifrån – det är inte för inte som begreppet curlingföräldrar har fötts. Och ändå ska vi tycka synd om alla unga. Bilden av svenska ungdomar som utsatta är helt enkelt inte sann.

Jag kan inte försvara dåliga chefer på vare sig The Phone House eller McDonald’s. Men dåliga arbetsgivare finns det inom alla branscher. Dåliga chefer likaså. Vi känner nog alla igen dem. Jag har arbetat på företag där chefen skällt ut anställda in dennes kollegor, där det har saknats möjlighet att värma sin lunch och där det ofta inte funnits tid till längre lunchraster än en snabbis på fem tio minuter. Det har varit skitjobb, helt enkelt, men de har fyllt en funktion just där och då. Och även en dålig erfarenhet är en erfarenhet att bära med sig i livet. De flesta stannar inte på sådana jobb särskilt länge. De jobbar, tar pengarna och erfarenheten och går vidare i livet.

Visst finns problem för ungdomar i dag. Att få en första bostad är kanske svårare än någonsin. Men kom inte och påstå att dagens ungdomar skulle vara en särskilt utsatt grupp i samhället. Det ligger i sakens natur att en person som är helt nykläckt och helt saknar arbetslivserfarenhet inte kan se fram emot samma förmåner som någon som har arbetat i 25 år. Alla måste vi börja någonstans. Vissa gör det på McDonald’s.