I sitt sista stora tal som socialdemokratisk partiledare levererade Mona Sahlin skarp kritik mot sitt parti och den usla valrörelse som ledde fram till katastrofvalet. Med utgångspunkt i det faktum att endast var femte arbetande person i Sverige röstade på det så kallade arbetarepartiet, konstaterade den snart avgående S-ledaren att partiet har stagnerat och måste utvecklas.
Socialdemokraterna har insett några saker. Fastighetsskatten blev inte populärare den här gången än vad den blev i valet 2006. Den skatt som enligt Pär Nuder kraftigt bidrog till valförlusten för fyra år sedan återupplivades märkligt nog inför årets val. För andra gången tvingas därför partiet konstatera att fastighetsskatten bidrog till en valförlust. Inte heller förmögenhetsskatten lär ha lockat väljare utan tvärtom skrämt villaägare och storstadsbor till Alliansen.
Jag har länge förundrats över hur människor med låga inkomster kan rösta på ett parti vars politik går ut på att ta ut väldigt höga skatter av dem som har minst och därmed indirekt tvinga dem in i bidragsfällor. Först i årets val kan vi med fog hävda att detta har förändrats. Socialdemokraterna är inte det arbetande folkets parti längre. Nu säger Sahlin: ”Vi måste ha en jobbpolitik utan reservationer. Alla som kan ska jobba, det ska alltid löna sig att arbeta. Fler jobb går före ersättningar. A-kassan är en omställningsförsäkring.” Detta kalkerar i princip Alliansens politik. Först nu, efter två raka valnederlag, finns insikten om att svenska folket faktiskt har röstat för att det ska vara mer lönsamt att arbeta.
S ogillar starkt att beskrivas som ett bidragsparti, men faktum är att partiet gick fram starkt bland arbetslösa och sjukskrivna. Bland pensionärerna gjorde S emellertid inga framsteg – Socialdemokraterna ökade endast med en procentenhet hos gruppen pensionärer, trots att de lovade 17 miljarder i sänkt skatt. Frågans värde överskattades grovt. Den så kallade ”pensionärsskatten” fanns aldrig, den var ett retoriskt knep som inte gick hem hos väljarna.
Sahlin talar nyktert om ett slaget partis behov av förnyelse. Hon uppmanar också åhörarna att ge efterträdaren ett tydligt mandat (en indirekt kritik om att det var just detta som hon själv förvägrades som partiordförande). Det är dock svårt att se namn som Sven-Erik Österberg eller Veronica Palm leverera någon ny socialdemokratisk politik. Eländet för partiet lär fortsätta.
Jag undrar hur de innerst inne ser på problemet.
Tycker de att de gör en massa taktiska misstag och att de därför förlorar och de däregenom inte får föra sin politik?
Eller är problemet att deras politik inte är populär så de måste hitta en ny politik så de får sitta vid makten?
/B
Det är klart att varje förändring som genomförs framöver sker under galgen, för att göra SAP valbart igen. Jag är mest nyfiken på vilket charmtroll som väntas kunna genomföra dessa förändringar. Mona Sahlin fick ju inget mandat för det.
För att bli valbara måste de närma sig Moderaterna, det kommer man inte ifrån. En vänstersväng kommer inte att fungera.
Så här ser jag på vänsterblockets problem.
Jag såg en snutt av någon form av vänsterpartistisk valanalys, där deras problem med media togs upp. Som exempel togs dagen då det avslöjades att en strippa hade uppträtt på en vänsterpartistisk fest och att Tomas Bodström, öl och underåriga varit i samma lokal.
Slutklämmen var att vänsterblocket framställdes sprit och sex blocket.
Snacka om valvinnare!
Deras problem är att de har samma trovärdighetsproblem som KD när det gäller som pro-kul partier.
/B
Jag tror att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna upplevs av många som gamla, slitna nejpartier (Miljöpartiet har mer positiv profil även om de också är kollektivister som vill bestämma över våra liv). Sedan Alliansen framgångsrikt vridit skattesänkarargumentet (ni vet, sänkt skatt ELLER bra välfärd) ur händerna på S och V har de anmärkningsvärt svårt att föra en trovärdig valrörelse. Hur motivera höga skatter om lägre skatter kan göra jobbet och inte längre ses som ett hot av väljarna?
Som jag ser det är det två olika galjar. Den ena är hotet att inte kunna genomföra vad de nu råkar vilja genomföra. Den andra är hotet att inte få sitta vid makten.
Som man kan läsa mellan raderna tror jag att det är galje nummer två, makten för maktens skull.
Jag har sett någon form av analys som sa att mycket av socialdemokratins "tankesmedja-verksamhet", både opinionsbildning och nytänkande, har byggt på att sitta på skattefinansierade poster.
Om det förhåller sig så tappar de väldigt mycket talang under åtta år. Vilket i sin tur leder till att den nästa partiledaren finns i något av de sista ställena där talang kan utvecklas.
Det betyder facket (och lokalpolitiken) vilket betyder ett antal intressanta namn. Vanja Lundby Wedin, Hans Tilly….