I dag tilldelades Liú Xiǎobō Nobels fredspris för sina insatser för ett demokratiskt Kina. Efter ett antal pajasutdelningar fick vi i år äntligen se en värdig vinnare. Stolen stod förstås tom eftersom Liú sitter inspärrad i ett kinesiskt fängelse för ”samhällsomstörtande verksamhet” och hans fru, advokat och vänner alla förvägrats utresetillstånd.
Kina har reagerat som ett litet uppretat barn som berövats sitt utlovade lördagsgodis. Regimen har stängt ned stora utländska nyhetskanaler som CNN och BBC för att förhindra att det kinesiska folket får någon annan information om prisutdelningen och pristagaren än den regeringen godkänt och själv fabricerat.
Kina kunde ha valt en annan väg i stället för att riva sitt hår och skrika högljutt. De kunde ha ignorerat händelsen. I stället ger regimen den indirekt mer uppmärksamhet genom att i de regimtrogna medierna berätta för det kinesiska folket vilken skurk Liú Xiǎobō är och instifta ett eget ”fredspris” till Konfucius (孔夫子) ära. Kina har sett fredspriset som en direkt förolämpning mot Kina som nation (läs: mot kommunistpartiets styre). Att en enda person kan göra en växande stormakt som Kina så pass rädd är inspirerande. Det visar att människor kan göra skillnad – även om den kortsiktiga effekten är att de oppositionella i Kina får det ännu värre.
Jag tycker om Kina på så många sätt. Jag älskar maten, kvinnorna, mycket av kulturen (även om den inte sällan är förbryllande). Men kärleken till Kina och en beundran för landets imponerande ekonomiska framsteg får inte förblinda oss. Vi får aldrig glömma att det är Kinas Kommunistiska Parti, KKP, som styr och ställer och att regimen systematiskt bryter mot grundläggande fri- och rättigheter och faktiskt också mot sin egen konstitution. Det finns i dagsläget inget som tyder på att Kina inom överskådlig tid kommer att bli ett demokratiskt land. Tvärtom har KKP visat att det de facto går att kombinera kapitalism med diktatur.
Att Kina tillsammans med Ryssland, Kuba och Venezuela bojkottade prisutdelningen i Oslo är inte att säga så mycket om. Tråkigare var att även Ukraina och Serbien valde samma väg. Kinas hot om kännbara effekter har tydligen bitit på somliga. Jag antar att vi ska vara glada över att i alla fall USA och EU inte backade ur. I dessa dagar kan man inte ta något för givet. USA har ändå mildrat sin kritik mot Kina i takt med att det amerikanska beroendet av Mittens rike har ökat. Ibland är politik väldigt logisk.
Det gäller att aldrig kompromissa om grundläggande mänskliga värden. Några bojkotter tror jag inte på, vi ska givetvis sträva efter vänskapliga band med Kina. Det gynnar kineserna och det gynnar oss. Det blir således fråga om en känslig avvägning – att framföra kritik utan att den kinesiska ledningen reagerar som ett ouppfostrat barn. Tyvärr har den demokratiska västvärlden genom att censurera internet, stänga hemsidor, kränka vår integritet på allt grövre och systematiska sätt och utkräva blodig hämnd på demokratihjältar som Julian Assange i praktiken gett diktaturer som Kina grönt ljus för att fortsätta kontrollera informationsflödet och därmed förtrycka alla oliktänkande. Priset kan således ses som en uppmaning till Kina att ta sitt ansvar och öppna upp för demokratiska reformer – men det kan lika mycket ses som ett varningens finger för vad som faktiskt håller på att hända i väst.
Nu återstår bara för Nobelkommittén att ge nästa års fredspris till WikiLeaks. Då ska vi se att reaktionerna från USA blir snarlika de vi i år har sett från Kina…
Uppdatering: Det visade sig att både Serbien och Ukraina valde att närvara till slut. Rätt ska vara rätt.
Den ekonomiska utvecklingen i Kina har varit imponerande.Den politiska har tyvärr snarast gått bakåt på senare år.
Senaste kommentarer