På dagen hundra år sedan Sveriges sista avrättning (dessutom med giljotin) kan det vara på sin plats att ta en titt på hur pass utredd användningen av denna omänskliga bestraffning är i dag. I två tredjedelar av världen är dödsstraffet avskaffat, berättar DN.

Kina utpekas ofta som den värsta boven eftersom regimen avrättar flest antal människor per år. Tar vi hänsyn till landets stora befolkning är Kina emellertid långt ifrån värst. Den principiella kritiken kvarstår förstås oavsett antalet avrättade. Kinas Sverigeambassadör uppger att stödet för dödsstraffet är brett ”som avskräckning och straff för de grövsta brotten”. Vilka brott som anses som grova avgörs förstås i varje land. I Kina är det inte ovanligt att personer avrättas för ekonomisk brottslighet. I religiöst präglade länder som Iran, många afrikanska stater och i arabvärlden, kan människor dömas till döden endast för att ha brutit mot religiösa påbud om klädsel eller sexuell dygd.

Att diktaturer avrättar medborgare är en sak. Vi förväntar oss inte så mycket mer från sådana regimer som den iranska, kinesiska eller kongolesiska. Men att även demokratiska stater som Japan, Indien och USA också praktiserar dödsstraff är desto mer svårsmält. Avrättningsmetod och kalkyler för att minska den dömdes fysiska lidande är ointressanta – dödsstraffet är och förblir en bestialisk åtgärd. Förutom det rent principiella argumentet att staten inte ska ha rätt att ta livet av dess medborgare, finns ständigt risken för att avrätta en oskyldig. Det gör motståndet mot dödsstraffet ännu mer självklart. Nyligen berättades om att fel man kan ha avrättats i avrättningsglada Texas. Tio år efter att Claude Jones avlivades av staten Texas har nu framkommit att det hårstrå som fick honom dömd inte tillhörde honom. En som hann få sin sak prövad innan giftsprutan sattes i armen är Ray Krone, som berättar sin historia i DN.

Vi vet att det sitter oskyldiga fängslade runt om i världen. Även i Sverige. Det går således att anta att det även har dömts oskyldiga till döden efter rättegångar som är i enlighet med demokratiska staters lagar och regler. Den tanken gör mig illamående. Hur någon kan vilja ge staten makten över våra liv – i ordets allra starkaste bemärkelse – är obegripligt. Det ställer även större frågor. Vem kan anses vara ansvarig ifall en oskyldig avrättas? Staten? Domstolen? Bödeln?

Trots att antalet länder med dödsstraff minskar i världen är stödet starkt där straffet fortfarande används, däribland i USA (64 procent för, 29 procent emot). Som liberal är jag stark motståndare till dödsstraffet – men inte bara det. Jag ogillar den förenklade kriminalpolitiska debatt som ofta förs, även i vårt land. En debatt som allt oftare handlar om straff, allt mer sällan om orsaker till brottslighet och preventiva insatser. Även om stödet för dödsstraff i Sverige är ringa är grundtanken med hårda straff och en tuff fängelsevistelse densamma – det ska verka avskräckande och samtidigt säkerställa samhällets krav på hämnd. Tänk om vi kunde komma bort från denna svartvita tankemodell.

Den ordnade fasaden kring utförandet av dödsstraffet i demokratiska stater
tar inte bort det djupt obehagliga i att ge staten makt över liv och död.