Emma ”Opassande” tar upp ett passande ämne, nämligen vad vi som bloggar om politik egentligen tillför. Frågan är förvisso berättigad – men svaret helt beroende av själva syftet med bloggandet. Jag ska sväva ut lite i ett försök att svara…

I likhet med Emma gillar jag bloggare med ryggrad och principer. Av det skälet är jag inte överdrivet förtjust i bloggosfärens alla partimegafoner. De tillför ingenting som vi inte redan kan få veta på partiernas hemsidor eller av deras företrädare i gammelmedia. Jämfört med fristående bloggare tillför de således noll (jag tror heller inte att de raggar särskilt många nya sympatisörer genom att i vått och torrt alltid försvara partilinjen). Politiska bloggar blir bara bra när de tillåts vara gränsöverskridande och modiga. Det betyder inte att man måste vara partilös (även om det underlättar eftersom man då kan kritisera allt och alla utan hänsyn), både Markus Berglund och Per Hagwall klarar utmärkt att både ha partibok och driva en självständig blogg. HAX är ett annat bra exempel. Hans blogg tillför dessutom värdefull (och förfärande) information från EU som svenska medier aldrig rapporterar om.

Jag tänkte inte så när jag döpte bloggen, men när jag tittar tillbaka har jag ofta varit ett slags motpol till min omgivning, gått min egen väg lite grand. Som MUF:are i Jämtland var jag lyckligtvis för kaxig och nyfrälst för att ha förstånd nog att ta illa vid mig av nedklottrade skolböcker (”moderatsvin”), igentejpade skåp och andra dumheter. Vid Uppsala universitet var jag åter igen en borgerlig minoritet och vid Socialhögskolan har jag väl närmast varit en kuriositet; inte bara man utan dessutom borgerlig. Nu är jag alltså (snart) en liberal socionom som är drogliberal men samtidigt arbetar inom ramen för den svenska nolltoleranspolitiken. Make any sense?

På något perverst sätt har jag alltid gillat den här oppositionsrollen. Ty samtidigt som det ibland kan upplevas som jobbigt, är det lärorikt att befinna sig i miljöer där ens värderingar ifrågasätts och där ens idéer ses som aparta. Det gör att varje ställningstagande måste argumenteras för. Man kan aldrig riktigt gå på autopilot, vilket är möjligt i sammanhang där man inte har något motstånd att vänta. Det kan också leda till omprövningar av egna ståndpunkter eller åtminstone en ökad förståelse för andras. Det senare kan i sin tur stärka ens egna uppfattningar, vilket har skett när jag har diskuterat feminism och prostitution och insett att motståndarsidan ofta drivs av fördomar och känslor.

Vad tillför vi som bloggar politiskt då? Den här bloggen är först och främst en ventil, ett sätt att vädra ut tankar som surrar i skallen och som ibland akut måste plitas ned för att lugna både hjärta och hjärna. Något utopiskt mål om att ”påverka” i samhället har jag inte. Den funktionen fyller inte denna blogg. Jag har dessutom svår allergi för människor som säger sig vilja ”förändra världen” (oavsett om det är genom en insats i en biståndsorganisation eller som röstboskap i riksdagen). Alla vi politiska bloggare knattrar på våra tangentbord därför att det ger oss något, inte nödvändigtvis för att någon annan gillar det vi skriver (även om vi alla hoppas att någon gör det ibland).

Den politiska bloggosfären är ett eget litet mikrokosmos. Den är inte representativ för den riktiga världen där ute. Den är en sorts bubbla, ett slags sällskap för inbördes debatt som oftast aldrig når utanför våra egna domäner. Det är ur det perspektivet en blogg ska ses.

Så. Om denna blogg nu över huvud taget tillför något, är det genom en annorlunda blandning av en Kinaintresserad liberal socionoms funderingar om och frustration över varför vi inte bara kan få leva våra liv i fred.