Den norska Nobelkommitténs beslut att ge fredspriset till Liú Xiǎobō väckte som väntat ilska från regimen i Beijing, jubel från Kinakännare och anhängare av demokrati i Kina och samtidigt frågor om hur priset kommer att påverka Liús liv i fångenskap. En rimlig bedömning är: inte särskilt mycket vad gäller strafflängden. Men kanske gör det hans tid bakom galler lite mer uthärdlig, trots allt.

Regimens bestämda vilja att kväsa minsta tillstymmelse till kritik mot Kommunistpartiets styre blev åter igen tydlig när Liú Xiǎobōs fru av polisen hölls undan frågvisa utländska journalister. Hon är inte dömd för något men förhindras trots detta att ta emot journalister i sitt hem. Regimen agerar nervöst men bestämt. Inga sprickor i fasaden får blottas. Sannolikt har ledningen hela tiden Tiān’ānmén i bakhuvudet när den vidtar åtgärder i form av censur och förtryck mot oliktänkande.

De flesta västerlänningar verkar applådera valet av pristagare. Nutty professor Arnulf Kolstad hävdar tvärtom att fredspriset är ett uttryck för västvärldens okunskap om Kina och det kinesiska samhällsbygget.

”Når vi snakker om ytringsfrihet er det ytringsfrihet i vår forstand vi mener. Kina realiserer menneskerettigheter i deres kultur og på deres utviklingsnivå. Å hevde at personlig ytringsfrihet er den viktigste menneskerett, og en betingelse for en fredelig verden, er en typisk vestlig tankegang.”

Detta är förstås rappakalja. Yttrande-, mötes- och informationsfrihet, rättvisa och fria val samt rätten till en rättvis rättegång är universella rättigheter för alla jordens människor. Inte bara västerlänningar. Kineser har lika stor rätt till dessa fri- och rättigheter som alla andra och Kolstad uppvisar ett förakt för det kinesiska folket. Han går regimens ärenden när han i princip påstår att andra länder bör hålla käft om Kinas inre angelägenheter och följaktligen låta centralregeringen förtrycka folket i fred. Idén om att det endast är kulturella skillnader som förklarar varför vissa regimen inte är parlamentariska demokratier används av galningar som försvarar och skönmålar förtryckarsystemet i Nordkorea och som trivialiserar förtrycket på Kuba. Det vittnar om en mycket märklig demokrati- och människosyn.

Det ska sägas att Kina förmodligen inte kommer att bli en parlamentarisk demokrati av identiskt europeiskt eller amerikanskt snitt. Vi bör respektera att ett framtida demokratiskt Kina kan vilja finna sina egna vägar, grundat i sin egen kultur. Vi måste också acceptera att en demokratisering av ett land som bygger på en mångtusenårig historia tar tid men ständigt minnas de landvinningar som trots allt har gjorts och som har förbättrat livet för hundratals miljoner kineser de gångna tre decennierna.

Med detta sagt, finns det inga tvivel om att det kinesiska folket precis som alla andra folk förtjänar att få välja sina ledare i fria och rättvisa val, att få yttra sig fritt utan att riskera fängelse, att fritt få söka och dela information samt att få bli betraktade som oskyldiga tills motsatsen bevisats i en rättssäker domstol friställd från den politiska makten. Inget av detta finns i dagens Kina. Därför är valet av Liú Xiǎobō som Nobels fredspristagare en viktig signal. Ett framtida demokratiskt Kina kommer att minnas honom och alla andra som med risk för sina egna liv stred för ett fritt land.

Kina är annorlunda än väst och bör även fortsättningsvis vara det.
Men mänskliga rättigheter är universella och gäller även kineser.