Redan nu kan vi skönja de konspiratoriska resonemangen som kommer att från vänsterhåll kommer att förklara en sahlinsk valförlust. Gemensamt för dem är att en valförlust för Socialdemokraterna absolut inte är partiledare Mona Sahlins fel.

Fem dagar före ett val som ser ut att kunna bli socialdemokratins sämsta sedan rösträtten infördes filar allehanda vänstermänniskor på sina alternativa förklaringsmodeller:

– Mona Sahlin motarbetas därför att hon är kvinna (vilket tydligen inte gäller den fridlysta Maria Wetterstrand)
– Socialdemokraterna har media emot sig (borgerliga ledarskribenter har mage att stödja Alliansen)
– Låga betyg för Sahlin i debatter och framträdanden är en del i en anti-Mona-kampanj
– Näringslivet pumpar in mångmiljonbelopp i Alliansen (medan LO:s stöd till SAP är snälla medlemspengar)

Saker och ting är emellertid oftast betydligt enklare än vad vi vill tro. Kan det möjligen vara så att folk har lågt förtroende för Mona Sahlin på grund av att hon, trots en lång karriär som svensk toppolitiker, inte har åstadkommit något politiskt? Kan Socialdemokraternas bottennoteringar i opinionsmätningarna eventuellt ha att göra med partiets idémässiga ökenvandring? Butlers i tunnelbanan, clowner på äldreboenden och jämställdhetsplaner för enmansföretag är tre exempel på vilken nivå Socialdemokraterna, och deras samarbetspartier, har lagt ribban. För socialdemokratin är det ett tecken i tiden, men det går inte direkt att anklaga deras samarbetspartier för att motverka förfallet.

Enstaka knäppa förslag skulle väljarna kunna acceptera om bara den allmänna färdriktningen var tydlig. Men det är den inte. Socialdemokraterna fortsätter att utmåla skattesänkningar som ett hot mot den generella välfärden – men accepterar nästan 70 miljarder i inkomstskattesänkningar. De fortsätter att utmåla valet som en kamp mellan välfärd och skattesänkningar för de rikaste – men har skattesänkningar för alla pensionärer (även förmögna) som den enskilt största utgiftsposten i sitt valmanifest. Jag förstår om väljarna tycker att detta börja likna Centerpartiets kampanj ”Det här är Lennart” inför 1998 års val. Ingen vet vad partiet vill. Men alla vet i alla fall vad partiledaren heter.

Dessutom: den som i dag kritiserar media för att vara högervinklad har bekvämt glömt bort hur Bo Lundgren sågades sönder och samman och utsattes för direkt oseriösa TV-utfrågningar inför valet 2002, vilken hetsjakt som bedrevs mot den borgerlige arbetsmarknadsministern när självfinansieringen av a-kassan ökades efter valet 2006 och hur allmänna vänsterperspektiv totalt dominerar utgångspunkten i snart sagt varje nyhetssändning (det gäller såväl inrikes- som utrikespolitik).

Om Mona Sahlin och Socialdemokraterna förlorar valet kommer det att vara på grund av sin egen uselhet. Inte tack vare borgerliga ”PR-genier” (vilket snarast är en medieanka) eller någon omfattande smutskastningskampanj från Sveriges journalister (som överlag är mer vänster än genomsnittsväljaren). Socialdemokraterna lär emellertid febrilt leta efter alternativa förklaringar. De är, trots allt, världens sämsta förlorare.

Det här är Mona.